Mitt intresse för allt motordrivet är minimalt. Mitt intresse för AC/DC är gigantiskt. Bandet var min allra första hårdrockskärlek och den började spira under det sista halvåret av 1980 och är än idag i full blom, trots en del svackor under 90-talet.

Brian Johnson har ett intresse för bilar som är raka motsatsen till mitt. Han bokstavligen älskar dem, oavsett modell, utseende eller ålder. Med andra ord är det kanske inte så konstigt att hans självbiografi kom att få bilar som tema, vilket tyvärr fick mitt intresse för boken att svalna avsevärt.

I kortare historier förtäljer Brian Johnson om sitt liv genom att koppla ihop bilar han haft under olika perioder i sitt liv. Tyvärr är det ungefär lika roligt som det låter. Visst skriver han många gånger väldigt roligt och de små fräcka kommentarerna får en emellanåt att dra på smilbanden, men mer än så blir det inte. Det blir sammantaget väldans lite rock och lika lite roll, om ni förstår vad jag menar.

Med tanke på det makalösa liv herr Johnson levt så här långt, tycker man att han skulle kunna bjuda på ett något roligare material. Det berättas om bandkollegorna, men även här kopplas alltihop med bilar. Dock är det lite kul hur han beklagar sig över Malcolm Youngs Nissan. En av världens största riffmeisters kör alltså en väldigt oexklusiv och orockandrollig bil.

Nej, Brian Johnson borde kunna skriva något vettigare. Vi snackar ju ändå om mannen som skrev texten till ”Hells bells”.