Vad gör författaren när romanprojektet kör fast? Sven Delblanc låter tankarna vandra och skriver diverse textfragment i stället. Varför är minnet en sådan svikare? Han har ett knippe brev efter sin bortgångna mamma och inser att han knappt kommer ihåg något alls från barndomen. Mamman skriver i ett brev till någon hur hon och sonen hjälpts åt att begrava en självdöd ko på lagårdsbacken.

Tungt och besvärligt måste det ha varit, dessutom en ganska ovanlig händelse, något att minnas. Ändå kan jag inte erinra mig det ringaste om detta, inte en glimt, inte en skugga.

Sven Delblanc tvingas konstatera att barndomen är en okänd och förlorad värld. De enda verkligt livskraftiga minnena är kopplade till lukt och smak. Han frossar i matminnen från uppväxten. Smöret som smälte på det ångande nybakade rågbrödet. Den råa lukten av nyslaktat fläsk som slog igenom stekoset då det vankades kotletter från den nyss levande gödgalten.

Tankarna vandrar vidare. Vem var egentligen farfar Hermann och skulle han duga som romankaraktär? Här finns en del dokument som sonsonen grävt fram från farfars karriär som faktor på ett tryckeri. Slutsatsen är att nej, den verklige Hermann Delblanc var alltför lik en typisk påhittad figur.

Den komiska svensktyska jargongen, den emotionella yvigheten med kyssar och tårar och raseriutbrott, allt detta skulle jag vara tvungen att dämpa ner eller helt skära bort, annars skulle indignerade kritiker beskylla mig för plagiat av Hjalmar Bergman.

Författaren frågar sig varför böckerna utövade en så stark lockelse. Det var verklighetsflykt, konstaterar han. Skolans tristess, den stränga pappan och det hårda arbetet på bondgården, allt detta uppmanade till flykt.

Tonårens kättja minns Sven Delblanc, men på ett kanske otypiskt vis. Trampa vatten är samtida med avskaffandet av vissa sedlighetslagar. Porren släpptes fri i början av 1970-talet, något som inledningsvis ansågs kulturradikalt och positivt. Med tiden växte skepsisen men Sven Delblanc hade anat oråd hela tiden. Han konstaterar att hans värderingar måhända kan klassas som puritanska, hämtade som de är ur bondesamhället. Lössläppthet motarbetades för att man ville skydda de unga.

Det var en hård moralism, hård särskilt mot kvinnorna, men dess syfte var i alla fall humant.

Han går till storms mot de manliga könsroller som han och kamraterna hjärntvättades med ”som begärde av oss att vi skulle betrakta kvinnan som förbrukningsvara, nattkärl, lavemangskanna”.

Fragmenten övergår i en politisk avdelning. Socialdemokratin hade i början av 1970-talet ett mycket fast grepp om regeringsmakten. Den mest högljudda kritiken kom den gången från vänster. Men Sven Delblanc noterar Torbjörn Fälldin och kåserar om bondesamhällets ansvarsutkrävande av sina förtroendevalda. Samhällskritiken känns både svepande och daterad, dessvärre. Allt kan kanske inte locka lika mycket i en mer än 50 år gammal bok samlade fragment. Men mycket, det mesta, är personligt och engagerande och skrivet med en av de vassaste pennorna jag stött på.

Den tredje avdelningens texter ger interiörer från en vetenskaplig institution vid något icke namngivet universitet (får jag gissa Uppsala). Byråkratin, personalens intriger och ledningens bunkermentalitet skildras med en satirisk munterhet som för tankarna till August Strindbergs Röda rummet. De humanistiska ämnena var hotade då, liksom nu.

Vad var det för projekt Sven Delblanc så ivrigt ville fly undan att det blev en hel liten bok, vid sidan av? Det var nog andra delen i Hedebysviten, gissar jag. Nå, prokrastineringen hade sina gränser. 1973 kom Stenfågel ut som senare skulle följas av ytterligare två romaner i den då omåttlig populära kvartetten av böcker om folket i Hedeby med omnejd. Dessa romaner gavs för övrigt på nytt ut förra året av Nirstedts förlag. Snart dags för en omläsning…