Club Lonely av Pelle Forshed handlar om Bure Bergström, en självbiografisk serietecknare som äntligen släppt vad han hoppas ska bli hans stora genombrott. Men recensionerna låter vänta på sig, uppmärksamheten är obefintlig och Bure får stå vid sidlinjen och se hur Boel Flood på samma förlag hyllas av allt och alla. Bure är övertygad om att han borde få sitt genombrott, bara någon bemödade sig med att läsa serien. Och med någon så menar han självklart stjärnkritikern Mathias Ortiz.

Han blir besatt av Ortiz och att få honom att plocka upp boken. En dag får han syn på honom på en bar och kan inte låta bli att gå in och prata med honom. Detta utvecklas till en märklig bekantskap. Serieromanen balanserar hela tiden på gränsen till att bli alldeles för pinsam för mig att klara av, men jag begraver mig inte helt under skämskudden utan läser tappert vidare (trots alla möjliga och omöjliga strategier Bure tar till för att Ortiz att uppmärksamma Club Lonely).

Club Lonely har ett stort persongalleri, utöver Bure och Mathias får vi lära känna en hel rad andra personer runt dem. Bland andra Mathias granne Maria ”Sung” Lindqvist som driver Youtube-kanalen Tarot Sadness men drabbas av tunghäfta varje gång de springer på varandra i trapphuset. Jag gillar hur Bure, trots sin besatthet av sitt kommande genombrott också lever i en vardag. Han behöver vårda sin relation till sin fru Frida Danielsson, skjutsa barn och styra upp kläder till halloweenfesten. Det vardagliga skapar en snygg kontrast till de bisarra saker Bure hittar på, men gör på något sätt det hela mer trovärdigt. Bure pendlar mellan att vara självsäker och självtvivel. Hur orginell är han egentligen? Varifrån kommer egentligen hans geniala titel på boken? Men visst är han ändå seriesveriges svar på Hjalmar Söderberg?

Pelle Forshed väver på ett snyggt sätt ihop flera olika historier i en och jag gillar hur perspektiven sömlöst skiftar genom boken. Vi får följa med en övergiven Frida till klätterhallen och en kritiker med ångest till Paris. Utöver att vara en serieroman om en självbiografisk serieroman så är det en utmärkt Stockholmsskildring. Det är genialt, snyggt, roligt och dråpligt.