Svensk senmedeltid är märkligt suddig. Snåriga konflikter, ledare med oklara mandat som kommer och går, en märklig union med Danmark, det vill säga ”fienden”. I och med Gustav Vasa tar det gamla slut, renässansen och reformationen börjar och allt framstår i klarare dager.

Historikern Lars Ericson Wolkes biografi om Sten Sture den yngre ger en bild av varför Sverige pre Gustav Vasa är svårt att att få grepp om. Källmaterialet är knapphändigt. Det var många olika adelssläkter som kämpade om platserna på toppen. Ingen ville lämna Kalmarunionen, men ingen ville heller riktigt vara med. Man gjorde sitt bästa för att slippa erkänna dansk överhöghet, men stötte inte heller bort den sydliga grannen, kanske för att man ännu inte hade kraften. I stället utsåg det så kallad riksrådet eventuellt, om man kunde komma överens, en riksföreståndare.

1512 inleddes med att innehavaren av denna titel, Svante Nilsson, gick bort på Västerås slott. Egentligen var det en annan, Erik Trolle, som valdes till ny riksföreståndare. Men genom taktisk list och diverse svek lyckades den blott 20-årige Sten, Svantes son, bli riksföreståndare. Denne Sten skulle med tiden bli känd som Sten Sture den yngre.

Maktstriderna pågick i flera år utan att den legitime monarken, danske kung Kristian II, lade sig i. Han var fullt upptagen med diplomatiska strävanden på kontinenten, bland annat gifte han in sig i kejsarens familj.

Adelssläkten Sture har kommit att förkroppsliga ett slags tidigt uppvaknande till svensk identitet. Forskningen har i och för sig länge ansett att någon nationalism i modern mening inte märks av förrän på 1800-talet. ”Men alltfler forskare har velat se sådana tendenser till tankar om nationell samhörighet redan under medeltiden” skriver Lars Ericson Wolke.

Dock var det en gemenskap inom ramen för ett aristokratiskt maktsystem, resonerar Wolke. Bondeklassen ingick inte nödvändigtvis i denna patriotism. Inte heller diverse perifera landsändar i det väglösa territoriet.

Kalmarunionen från 1397 behövdes länge för att balansera maktanspråk från tyska stadsstater. Den byggde inte på någon folklig enighet. Det fanns ingen egentlig konstitution. Samhället drogs hit och dit i ett system med åtminstone sex kraftfält. Danska kungen, tyska Hansan, svensk högadel i riksrådet, riksföreståndaren, de katolska biskoparna och sist men inte minst bönderna.

Sten Sture den yngre tycks under sitt korta liv som riksföreståndare först har kämpat för att ta och säkra sin makt och därefter krigat med de anfallande danskarna.

Det är ett intressant material Wolke lägger i dagen. Det mesta är förstås redan känt och traderat, men genomgångar av de nästan 200 bevarade breven riksföreståndaren skickade, kastar ljus över en resande tillvaro. Källmaterialet om godsägaren Sten Svantesson är också vällovligt sammanställt och säger en hel del om de krassa materiella motiv som drev det 30-talet adliga släkter som höll dåvarande Sverige i sitt grepp. Efter flera framgångsrika strider mot diverse danska härar under flera år, var det ändå Kristian II som drog det längsta strået. Sten fick ena benet avskjutet i slaget vid Bogesund (numera Ulricehamn) i januari 1520 och dog senare av skadorna i sin släde på Mälarens is. Denna scen är nationalromantiskt skildrad av Carl Gustaf Hellqvist i en målning på Nationalmuseum i Stockholm. Bilden pryder också Lars Ericson Wolkes bok.

Det sista kapitlet handlar om hur minnet av Sten Sture den yngre vårdats i senare tider, och minnet av hans fru, Stockholms försvarare Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. Historia om historieskrivning är extra intressant eftersom den kastar ljus över vad som traderas och vad som förtigs och varför. Plus för det.