Den mörka ängeln är den tionde boken i Elly Griffiths serie om rättsarkeologen Ruth Galloway. Jag har läst alla tio, och det känns tyvärr som att Griffiths skriver efter exakt samma mall varje gång. Resultatet blir dess värre mer och mer utvattnat för varje bok. I Den mörka ängeln har Griffiths visserligen bytt ut det kalla Norfolk mot en bergsby i Italien, men det tillför inte mer än att Ruth klagar på hettan istället istället för att någon annan karaktär klagar på blåsten och regnet i Norfolk. Majoriteten av de vanliga karaktärerna är med, eftersom de följde med Ruth till Italien. Allt är mer eller mindre som väntat.

Det som först drog mig till Griffiths berättelser var den kärva huvudpersonen Ruth. Hon var intelligent, saklig och ovanligt självständig. Hon bodde ensam med två katter i sitt hus ute på saltängarna, och tillbringade helst tid med kvarlevorna av människor som dött för minst 400 år sen. Mordgåtorna var spännande, stämningen för det mesta ganska mörk och regnig, och relationen mellan den gammalmodiga kommisarie Nelson och den moderna lektor Galloway var intressant, stundtals till och med tankeväckande.

Några böcker senare är jag trött på Griffiths värld, i synnerhet de unkna könsrollerna. Kanske har de funnits där hela tiden, men varit mindre framträdande, eller så har Griffiths tröttnat på att skriva mer komplexa karaktärsdrag än ”män gillar fotboll, kvinnor äter sallad”.

Mordgåtan i det soliga Italien känns aldrig särskilt angelägen. Ett mystiskt fynd av benrester slutar snabbt att vara mystiskt, och det nya mordet som begås (den gamle katolske prästen i byn) får mig mest att himla med ögonen. Ni vet hur man tröttnar på tv-serier som gått för länge, även om de var bra från början? I såpor har till slut alla varit förälskade i alla, medan i Griffiths bokserie så har alla varit mordhotade för att de står nära Ruth eller Nelson. De flesta karaktärerna har hittat minst ett lik var nu. Ruth har blivit hotad genom utplacerade likdelar ett flertal gånger. Katter har blivit mördade som varningar och hundar kidnappade och förgiftade av samma anledning. Ruth har fnyst åt religion och kyrkan, men i tre separata böcker träffat tre olika präster som alla gjort stort intryck på henne (och varit inblandade i mordfall).

I början var det skönt att Ruth inte är vacker och spinkig (alla vackra kvinnor i den här bokserien är mycket smala och vältränade), men det finns ett begränsat antal gånger jag orkar läsa om hur tv-kameran lägger på ännu fler kilon till Ruths redan ”stadiga” kroppshydda, eller hur Ruth jämförs med Nelsons oerhört smala hustru och ännu smalare döttrar. I Den mörka ängeln är det – kanske för variationens skull – inte heller bara Ruth som hackar på sig själv, utan även andra karaktärer som beskriver Ruth som tjock, ful, och odisciplinerad. Med tanke på att Ruth är en framgångsrik arkeolog och efterfrågad expert inom sitt fält, samtidigt som hon uppfostrar en dotter ensam, skulle jag tro att hon är jäkligt disciplinerad, men det är klart, ibland äter hon ju en syltmunk till kaffet. Riktiga kvinnor (som de oerhört förfinade damerna Ruth träffar i Italien) skulle aldrig drömma om att sabba figuren med socker. Ja, det är något som tas upp i boken. Flera gånger.

Det riktiga mysteriet i boken, utöver vem som dödade prästen och vems farfar som var eller inte var nazisympatisör under andra världskriget, är om Nelsons gravida hustru kommer föda ett mörkt eller ljust barn. Greppet må vara lika fräscht och nyskapande som ett avsnitt av Jerry Springer, men jag antar att det var nödvändigt rent berättartekniskt för att gottgöra att Nelson ständigt är otrogen med Ruth. Därför skrevs det slutligen in att Nelsons fru hade en affär med en kollega till Nelson. Det passade inte riktigt in i berättelsen, men hade fördelen att det fick Nelson att verka lite bättre i jämförelse. Dessutom var kollegan svart, och Nelson är vit. Och ingen vet vem pappan är! Men ni kan vara lugna, ”det lär visa sig vid födseln”, som flera olika karaktärer uttrycker det, på cirka 23 ställen i boken. Det är för övrigt inte första gången som en kvinnlig karaktär är gravid utan att veta vem som är den biologiske fadern, och måste vänta till förlossningen för att se vem barnet är mest likt. I Elly Griffiths böcker är det numer bara skeletten som är nya, allt annat har vi läst förut.