Året är 1977, och en ung Gérard Hervé Polisset arbetar på en annonsbyrå i Stockholm efter att ha studerat på Konstfack. Men det är också, och på längre sikt lite mer betydande, året då punken kom till Sverige. Punken, en ny frisk fläkt i landet som hade fastnat i träsket mellan proggen och discon. I den här nya vågen ser Gérard en chans att försöka sälja in ett fotoreportage till ett modemagasin – och övertygar därför en bunt unga punkare att posera framför kameran. Tråkigt nog är magasinet ointresserat av bilderna, och de hamnar i en byrålåda. I flera decennier. Ända tills nu.

Det är utan tvekan en kulturhistorisk gärning att publicera de här gamla fotona 40 år efter att de togs. Här figurerar nämligen en annan del av punkrörelsen än de band och artister som ofta brukar uppmärksammas, några andra än de som senare kom att bli kända inom den svenska punken. Här har vi istället en bunt mer eller mindre anonyma tonåriga 70-talspunkare – den yngsta bara 13 år gammal, och den äldsta den då 22 år gamla Lena Endre. Alla visar de prov på hur kulturen såg ut innan den blev allt för standardiserad och – paradoxalt nog – stereotyp. Det är också roligt att fotona publiceras i ett så stort format, och att de verkligen ges det utrymme som de förtjänar.

Fotografen har, med hjälp av journalisten Håkan Lahger, lyckats spåra ett antal av människorna som är med på bilderna, och intervjuat dem om punken och om hur livet sen blev. Tråkigt nog så känns intervjuerna aldrig särskilt levande. Det är som om Lahger använt sig av ett gäng standardfrågor, och känner ett behov av att redovisa svaren på dem, även om det snabbt blir repetitivt. Det gör att man snart känner igen flera teman: raggarna, banden, uteställena… jaså, ännu en person som hade varit i London och tagit intryck av punken där? För att inte tala om att Lahger verkar ha vissa egna käpphästar – som exempelvis frågan om huruvida ”punken är död”, som flera av de intervjuade tydligen har tvingats svara på. Det känns nästan lite fånigt eftersom bilderna ju handlar om en tid när punken precis hade fötts, och skulle bli riktigt stor först långt efter att alla de intervjuade förefaller ha upphört att själva kalla sig punkare. Efterordet av creative directorn Claes Britton känns också som en ganska malplacerad, nästan lite dryg och smått föraktfull betraktelse över punkens öde. Riktigt levande och intressanta blir texterna därför bara när två av de gamla punkarna skriver egna texter själva, istället för att bli intervjuade.

Synd på så rara ärtor, för fotona – för att inte säga punken – förtjänar bättre.