Utgiven | 2017 |
---|---|
ISBN | 9789129706222 |
Sidor | 135 |
Orginaltitel | Fantastic Beasts and Where to Find Them |
Översättare | Ann Margret Forsström |
Först utgiven | 2001 |
Illustratör | Tomislav Tomic |
Hur gärna jag än skulle vilja hävda att alla kan ha glädje av det lilla Harry Potter-guldkorn som är Fantastiska vidunder och var man hittar dem, så måste jag nog redan från början vara ärlig med att det här är en bok enbart för de inbitna fansen. Är Harry Potter inte riktigt din grej? Då tycker jag visserligen att du ska omvärdera ditt liv och ge dig hän åt J.K. Rowlings magiska skapelse, men då är Fantastiska vidunder ändå inte rätt plats att börja på.
För oss som läst alla böckerna, köat till premiärerna, sorterats in i elevhem (Ravenclaw!), och rabblar trivia i sömnen är Fantastiska vidunder lite som att komma hem till ett varmt uppehållsrum på Hogwarts efter att ha fryst ute i kylan på Qudditch-läktaren.
Förutom att vara full med fakta om alla möjliga magiska varelser, så är Fantastiska Vidunder full av små roliga anekdoter som inger en sådär magiskt mysig känsla som är typisk för Rowling. Dessutom belönar Rowling hängivna läsare genom att här och där flika in små hänvisningar till saker som har betydelse för de ursprungliga Harry Potter-böckerna, eller som man känner igen från den första delen av filmatiseringen om Newt Scamanders liv (Fantastic beasts and where to find them, 2016). Exempelvis avslutas avsnittet om Akromanteln (ett talande spindelmonster som bor i Borneos djungler) med kommentaren:
Ryktena om att en akromantelkoloni har etablerats i Skottland är obekräftade.
…vilket är roligt eftersom Den Förbjudna Skogen runt Hogwarts – som ligger någonstans i Skottland – har en stor akromantelkoloni som ställer till besvär för Harry och Ron i Harry Potter och Hemligheternas kammare.
Eftersom Fantastiska vidunder egentligen är en lärobok för eleverna på Hogwarts, och inte menad att läsas av mugglare, så finns det en hel del roliga fotnoter som ska hjälpa trollkarlar och häxor att förstå de icke-magiska människornas (mugglarnas) sedvänjor. En av mina favoriter är fotnoten vid avsnittet om Chizpurfeln (en magisk parasit):
Om chizpurflarna inte får tag i något magiskt påstås de angripa elektriska apparater inifrån (för att få närmare inblick i vad elektricitet är, se Brittiska mugglares vardagsliv och sociala vanor av Wilhelm Wigworthy, Little Red Books 1987).
Jag tycker också om fotnoten om feer, som inte alls är de charmiga varelser vi mugglare tror att de är, men som av någon anledning ändå blivit omåttligt populära:
Mugglare är mycket förtjusta i feer, som förekommer i olika sagor skrivna för deras barn. Där beskrivs de som bevingade varelser med utpräglad personlighet och förmåga att tala som människor (fast ofta på ett ytterst påfrestande, sentimentalt sätt). Mugglarna föreställer sig att feerna har små bon bland blomblad i urholkade flugsvampar och liknande. De avbildas ofta med trollstav i handen. Man kan säga att fen är den magiska varelse som haft störst framgång hos mugglarna.
Min största invändning mot Fantastiska vidunder och var man hittar dem är att det är lite glest mellan illustrationerna. Det hade varit logiskt att låta varje vidunder ha en egen illustration, speciellt som det ska föreställa en faktiskt lärobok i magisk zoologi. De illustrationerna som finns är vackra och stämningsfulla, men ser mer ut att höra hemma i en klassisk sagobok än i ett magiskt lexikon. Man skulle ju kunna hävda att det faktiskt ÄR en sagobok, men det känns som ett väldigt trist sätt att se på världen.
Publicerad: 2018-03-11 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-10 21:39
Inga kommentarer ännu
Kommentera