För en förföljd som ni finns bara en plats i världen, men på den platsen kan man inte leva. Det är en ö. Dit kom vita människor omkring år 1924 och byggde ett museum, ett kapell och ett badhus. Byggnaderna färdigställdes och står numera övergivna.

Orden yttras till en fånge på rymmen och trots budskapet att man inte kan leva där beger sig vår huvudperson till den öde ön. Han är nu fri från fängelset men lever ett instängt och enahanda liv tills det plötsligt en dag kommer människor till ön. Ett tennisspelande par, att döma av klädseln.

Fängelserymlingen håller sig undan Morel och Faustine, som paret heter, men betraktar dem på avstånd. Efter hand smyger han sig närmare och närmare, de tycks inte besväras av honom. De har sina dagliga rutiner som bokens jag kan följa och innan han vet ordet av har han blivit förälskad i Faustine och försöker få hennes uppmärksamhet.

I ett förord till Modernistas nyutgåva av romanen skriver översättaren Lasse Söderberg:

På ytan är det en okomplicerad historia med drag av både spökhistoria, fantasy och science fiction utan att direkt kunna räknas till någon av dessa genrer.

Och så är det verkligen, det är svårt att sätta fingret på vilken typ av roman detta är. Den får mig att tänka på teknikskräck och hur man kan skratta åt hur folk vid introducerandet av en ny, idag alldaglig, teknik kände skräck inför det nya och att psykiska diagnoser uppstod i dess följd.

På ytan alltså en ganska enkel historia men under ytan bubblar alla de stora existentiella frågorna, som de alltid gör i böckerna som överlever tidens tand.

Det är en i allra högsta grad läsvärd roman. Intrigen mellan de tre karaktärerna och miljöbeskrivningarna av de gamla övergivna byggnaderna ger boken en kuslig karaktär och själva avslöjandet av Morels uppfinning ger en modernistisk aha-upplevelse.