Vad gör ett barn som inte vill äta sin middag? Tolvårige Cosimo väljer att klättra upp i en järnek i trädgården. Han sätter aldrig sin fot på marken igen.

Handlingen är ett uppror mot en sträng pappa. Det är ett frigörelseprojekt och en del av ett vuxenblivande. Alltsammans observeras av Cosimos fyra år yngre lillebror och återberättas långt senare.

Denna längtan att tränga in i ett svårtillgängligt element som hade gripit min bror, att göra trädens vägar till sina, behärskade honom fortfarande, och drev honom till ett allt djupare inträngande, en allt intimare samlevnad med blad och bark och fjun och flingor.

Mitt eget mest minnesvärda klätterträd, jag hade många, var en ung ek som stod i strandkanten på öländska sidan av Kalmar sund. Dit klättrade jag upp undan utdragna bråk med lillebror, undan störningar och plikter. Först kunde jag titta ner på verkligheten jag just hade lämnat, ett klätterträd är ett gömställe. Därefter höjde jag blicken och tittade på utsikten, så mycket bättre här uppifrån. Men friheten kostar. Man måste hålla i sig, risken att falla är ständigt närvarande. Det är en utmaning att hitta bekväma ställningar. Förr eller senare kom jag alltid ner igen.

Men inte Italo Calvinos Cosimo. Det är det märkliga. Författaren lyckas med omsorgsfull gestaltning göra det fantastiska trovärdigt på ett sätt som för tankarna till Roald Dahl. Båda flätar humor och allvar så intimt samman att de, precis som i verkligheten, inte går att skilja från varandra. Tänk dig att det finns häxor och att de håller internationell konferens på ett hotell på engelska sydkusten. Tänk dig att sonen till en baron i barockens Italien väljer att bli kvar i klätterträdens värld ett helt långt liv.

Natur & Kultur ger på nytt ut några av Italo Calvinos mest kända verk. Klätterbaronen är ett. Översättningen till svenska gjordes 1959 av Karin Alin. Den gången publicerades romanen i Bonniers Panacheserie. Därefter har verket varit eftersökt på antikvariaten och även givits ut i nya upplagor.

Romanen har många bottnar. Den som väljer att leva i trädtopparna utmanar det normala. Italo Calvinos text har fått förnyad aktualitet i vår tid av normkritik. Den som funderar kring majoritetens beteenden när någon bryter sig ur, har mycket att hämta i Klätterbaronen.

Man vänjer sig vid allt, heter det. Cosimo vänjer sig vid att hitta något att äta och dricka i bladverken, han vänjer sig vid att sova uppe i träden. Han förflyttar sig smidigt från träd till träd. Folket i den kustnära, fiktiva småstaden Ombrosa vänjer sig förunderligt väl vid sin klätterbaron. Men priset för livet i träden är högt. Den stora kärleken går om intet.

…men här kunde Cosimo inte följa henne längre, och hennes passion för hästar som visserligen väckte hans stora beundran blev för honom en hemlig anledning till svartsjuka och agg, för han såg att Violante behärskade en värld som var större än hans egen och förstod att han aldrig skulle kunna stänga henne inom gränserna för sitt rike.

Italo Calvinos språk är rakt och klart, uppenbart underkastat berättarglädjen. Möjligen känns romanen ibland uppstyckad i enskilda episoder som hör dåligt samman med varandra. Klätterbaronen är en tillgänglig berättelse och lämplig att sticka i händerna på ungdomar.

Skrönor och sagor som för tankarna till baron von Münchhausens underbara äventyr varvas med känslig och insiktsfull psykologisk betraktelse av ett slag som jag tidigare läst hos Alberto Moravia.

Nu var han alltså officiellt erkänd som Violantes vän och skulle få leka med henne i denna trädgård som var olik alla andra trädgårdar. Allt detta förnam min bror, men på samma gång fick han en känsla av motsatt art, om också förvirrad: en blandning av blyghet, högmod, ensamhet, sårbarhet. Och i denna känslokonflikt högg han tag i grenen över sig, svingade sig upp, drog sig in i det tätaste bladverket, gick över till ett annat träd och försvann.

Vad är ett klätterträd? Fristad, gömsle och utsiktspunkt är redan nämnt. Men livet uppe på trädgrenarna är också en parallell tillvaro, ett alternativ till den vanliga världen. 1957 lämnade Italo Calvino det italienska kommunistiska partiet som han hade varit medlem i sedan ungdomsåren som partisan. I en tidningsartikel förklarade han att ett av skälen var Sovjetunionens inmarsch i Ungern bara månader tidigare. Samma år skrev han Klätterbaronen. I sin självbiografi (ej översatt till svenska) förklarar han att en av inspirationskällorna till romanen var ett dilemma: hur kan en intellektuell engagera sig politiskt i en tid av krossade ideal?

Mötet med en kavalleriofficer blir oförglömligt för Cosimo. Officeren har utkämpat många slag och sett alldeles för mycket.

…i flera år har jag ansträngt mig att göra en vidrig sak så bra som möjligt… och allt detta för ideal som jag knappast skulle kunna förklara ens för mig själv.

Människornas liv och illdåd på jorden observeras av Cosimo. Ibland ingriper han, men endast med sådana handlingar som han kan åstadkomma utan att lämna träden. För det mesta nöjer han sig dock med att observera, och han stiger aldrig ner på marken igen.