Krönika

En diffus längtan efter någonting äkta

Jag trivs bäst i öppna landskap / nära havet vill jag bo

Ulf Lundells låt Öppna landskap sägs återge ett slags kollektiv svensk själ. En längtan efter frihet som grundar sig i att det vackraste vi har, det som alltid består, är vår natur. Det finns en ensamhet i svensken, brukar det heta, en svart melankoli som får oss att supa för mycket och hamna högt upp på listan, både när det gäller singelhushåll och när det gäller självmord. Urbaniseringen har de senaste åren varit övertygande. Ändå pratas det om den stora trenden att ta sitt pick och pack och flytta ut på landet.

Det odlas i innerstan. På taket, i de offentliga parkerna, när det blir allt svårare att veta var maten egentligen kommer ifrån satsar folk på att odla sin egen. Själv är bäste dräng. När omvärlden blir alltmer osäker, det ekonomiska systemet där vi lagt all vår tilltro håller på att kollapsa, litar vi till det vi sedan barnsben haft: träden. De öppna vidderna. Rapsfältens återkommande blomning varje år.

201502272636

några månader om året / så att själen kan få ro

Vi brukar prata om att flytta ut på landet, jag och mina kompisar. Skaffa hästar, bo flera stycken nära varandra, skaffa barn och uppfostra dem i en unisexstämning av sjuttiotal, alla tar hand om varandra och älskar varandra. På landet finns det inte tusen klubbar att gå till, där har du all skrivro du kan önska dig. Inget gym, men väl en springtur bland träden står för dörren. Och när det känns oroligt i magen, vad hjälper då inte bättre än att gå ut och lägga huvudet mot mossan och blunda en stund, dra in den där härliga doften av förmultning? De enda som stressar här är väl myrorna? Vi enas om att detta låter underbart, det finns bara en hake. Rädslan att hamna utanför.

För det är ju i staden det händer, det vet vi alla. Inte minst jag, som växte upp på vischan utanför busstidstabeller och uttagsautomater; ville man bli någon var det staden som gällde. Så: är man någon nu då? Hur mycket måste man bli någon, innan det känns som ett nerköp att flytta ut på landet, och blir det inte oundvikligen så att man försvinner ur bekantskapskretsen, som något pittoreskt och lite modigt inslag, i framtiden bara kvar i vackra instagramuppdateringar när uppkopplingen behagar funka? Vem kommer och hälsar på? Jag menar, det är vackert som fan, men hur tar jag mig härifrån? Bil är ju, trots reklamens löfte om närhet till naturen, inte det ekologiska alternativ jag hade drömt om. Nej, det går inte bra ihop med velour. Kanske är det ett lantställe jag vill ha? Några månader om året? Så att själen kan få ro.

IMG_7014

här brygger jag mitt brännvin själv / och kryddar med johannesört

En sann karl reder sig själv, och så även en sann kvinna. Att göra sitt eget vin, sin egen öl har fått ett uppsving, på samma sätt som det idag vimlar av matlagningsprogram vilken kanal du än slår på. Det ska vara mysigt! Vi vill ha det mysigt. Med sill och hembakt vört. Älg nerskjuten av Per Moberg. Råvaror som står och svajar på gränsen till mögel av den fantastiska bristen på ämnen utifrån, jag trivs bäst när allt får vara så naturligt som möjligt. Helt enkelt.

Men det ska ändå se väldigt snyggt ut på bild. När jag klarar mig själv vill jag gärna att andra också kan se det. Vad är meningen annars liksom? Försäljningen av diverse glossiga magasin som pratar om livet på landet har gått upp, i snabb takt med att glesbygden fortfarande dör ut. Drömmen om lantliv tycks vara bäst som dröm, i många fall. Och sällan står det något om utanförskapet i att vara det konstiga paret från stan, som urbefolkningen i den lilla hålan garanterat kommer att betrakta er som. Bygemenskapen med misstänkt blick, där alla redan känner alla och det är svårt att komma in utifrån. Nej, man kanske skulle köpa sig en liten blomma till balkonglådan bara, och börja på ridskola? Ensamheten som vi längtar efter blir också det värsta som finns. I stan i en liten lägenhet kan jag lätt gå ut och hitta någon att spendera kvällen med, alla bor på gångavstånd ifrån varandra, men i huset på vischan, vem hör mig skrika där? Vem ser att jag kryddar med johannesört?

201410282397

när måsarna tar fart

Fast fan vad jag hatar fiskmåsarna, som tar fart över min innergård i Malmö! Där får man, för närheten till havet. Det är överskattat med djur. Det är överskattat med barn också, tänker jag när jag för trettioelfte gången hör mina grannars barn skrika på någon som uppenbarligen inte kommer att svara.

201410192357

Det absolut bästa, har vi kommit fram till, måste vara om naturen kunde ta och flytta lite närmare staden. Som Central Park i New York. Eller om man alltid kunde ha Sommarkortet. Frihet i en liten Skånetrafikenficka. Skogen är stor och full av myror. Huggormar, fästingar, mygg. Och flugor! Överallt massor av flugor.

En gång om året är vi ett gäng som hyr en stuga ute i obygden, för att koncentrera oss på skrivandet. Vi skriver, dricker sprit, lagar fabulös mat, läser högt för varandra och ger respons. Det är underbart. Även om det hänt att strömmen går. Även om poolen inte alltid funkar. Även om vädret är en ständig besvikelse och inte enligt schema, även om vi går varandra på nerverna ibland och blir ledsna små dramaqueens med söndriga tår. En vecka är ganska lagom, har vi konstaterat. Det är lagom för att uppleva en viss charm i att inte ha så mycket annat att göra. Lugnet. Går lätt över i leda. Det är lagom med en vecka för att uppskatta springandet av möss i väggarna som något exotiskt och oväntat. Spindlarna på toaletten som ett uppfriskande möte med sin egen rädsla. I Huaröd, där vi är i år, har de problem med vattnet, och man får koka kranvatten eller cykla in till byn för att få tag på rent.

I byn, där affären är i ett boningshus. De hårda killarna femton år gamla med mohikanfrilla. En alldeles för ung bakom ratten på en traktor vinkar vänligt. Härifrån går det två bussar om dagen mot Kristianstad, varav den tidigaste avgår vid fem på morgonen. Ingen kan höra dig skrika. Brännvin själv, ja det är nog det enklaste viset att skaffa sig sprit på om man inte äger bil, men i smyg njuter vi när internet försvinner, tystnaden och mörkret lägger sig om kvällarna. Här är vi, mitt i obygden. På diffus jakt efter någonting gediget, genuint och äkta.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-08-01 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-31 13:43

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?