Skolan. På senare år har den seglat upp som en av de absolut viktigaste valfrågorna. Alla verkar överens om att något är fel på den; ingen om vad som borde göras. Bara för att alla gått i skolan tror alla att de också är experter, kan man höra både lärare och skolforskare mumla ibland, och […][...]

Inge Lohmark är inte den typen av lärare som gullar med sina elever. Inte den typ som engagerar sig i dem alls, faktiskt. De ambitiösa, lika väl som de uppstudsiga, sätter hon en ära i att tillrättavisa och trycka till. Hennes undervisning är en envägskommunikation, renodlad katederundervisning, för det är ju bara hon som har […][...]

Ett spöke går genom den svenska skolan – kommunaliseringens spöke. Ja, förlåt min parafras, men jag kan faktiskt inte komma på någon bättre bild. Vart man än vänder sig kring skolans problem vilar den där som en mörk skugga. Kommunaliseringen. I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på […][...]

Skolan, är det en vettig plats att använda som poetisk utgångspunkt? Alla rigida, tuktade arbetsplatser och miljöer – alla myndighetskontor, vårdcentraler, callcenters, styrelserum – vilken sorts samtal går egentligen att finna där bakom? Går det att med poesins hjälp nyansera de institutioner vars regelverk och premisser är lika ohjälpligt ingjutna i system som vi själva? […][...]