Jag tänkte mig en son.
Livmodern är varken ett ur
eller en klämtande klocka,
men i dess livs elfte månad
känner jag november,
kroppens lika väl som almanackans.
Om två dagar fyller jag år
och som vanligt är jorden färdig med skörden.
Den här gången jagar jag död,
natten jag lutar mot,
natten jag vill.
Men då så-
säg det!
Det fanns i livmodern hela tiden.

Det här är första versen ur Menstruation vid fyrtio, från Anne Sextons diktsamling Live or die. En diktsamling som belönades med Pulitzerpriset 1967.

Anne Sexton föddes 1928 i Newton, Massachusetts, hoppade tidigt av skolan, gifte sig som tjugoåring och fick två döttrar. Den vita medelklasstillvaron med sina krav på perfektion som maka och mor verkar vara en trigger för Anne Sexton som efter en förlossningsdepression börjar gå i terapi. Terapeuten Martin Orne kom att spela en avgörande roll då det var han som tyckte hon skulle börja skriva.

Anne Sextons lyrik kallas bekännelsepoesi. Ett begrepp jag värjer mig inför och tycker är relativt ointressant och snärjande. Hennes språk är rättframt, krasst och ber absolut inte om ursäkt. Det är människokropp, mat och djur. Hon skriver om oförmåga och skuld. Hon var banbrytande och chockade med dikter som behandlade galenskap, abort, onani och självmord. Döden rör sig över allt hon skriver, som om hon måste förhålla sig till den lika mycket som till livet.

Ur Brev till dr Y, en samling texter utgivna 1978 av hennes dotter Linda Gray Sexton, skriver hon dessa fantastiska, hårt drabbande rader:

Allt jag säger till dig är fruktansvärt allvarligt.
Jag skämtar inte.
Jag låter inte tungan slinta.
Jag betalar med kalla hårda kontanter.
Jag är snabb som du har märkt.
Jag är en av få som gör sånger.
Mina systrar skrattade alltid åt mig.
När jag ritade skrattade de.
När jag dansade skrattade de.
När jag skrev skrattade de.
När jag åt skrattade de.

Ha ha ha.

Urin och tårar strömmar ur mig.
Jag är den du knäckte.

Det är helt obegripligt att Anne Sextons författarskap inte kunnat läsas på svenska på så länge. Att förlaget Ellerströms tagit sig an denna guldklimp och med varsamma händer översatt på ett briljant vis kan bara applåderas och det är översättarna Jenny Tunedal och Niclas Nilsson som har gjort ett eget urval från Anne Sextons nio böcker.

Sanningen de döda vet är en bok att återkomma till, många gånger. Klarögd, halsbrytande poesi som aldrig gör sig till, som rör sig obehindrat kring kropp och ande, liv och död. Friskt och ärligt skriver hon om Jaget som lika väl kan vara Duet. Fan vet. Hennes lögner är lika sanna som sanningarna. Humorn och sorgen lika glödande. Dubbelheten i enkelheten. Som i dikten ”Kockarnas furie”: ”…Ge mig lite tomataladåb, Helen! Jag vill inte vara ensam.”

Anne Sexton led av vad som nu kallas bipolär sjukdom och begick självmord 1974. ”Det finns ingen trygg plats”, konstaterar hon i ”Middagspromenad vid sinnessjukhuset”, och jag tänker att vissa människor ser världen alltför klart, med alltför avslöjande ljus. Och jag önskar det fanns en dimmer för smärtan, mot den skärande alienation det innebär, men inser samtidigt att för att skriva poesi som berör och rör på djupet krävs denna särskilda blick, och att det i sig är ett slags nåd.