Herman Mussert, klassisk humanist, somnar i Amsterdam och vaknar i Lissabon. Mussert är ful, ensamstående, sysselsätter sig hela tiden med sin översättning av Ovidius och anser att litteraturen är det enda egentligt viktiga. Kort sagt ter han sig som en litterär stereotyp. Men han somnar som sagt i Amsterdam och vaknar i Lissabon. Med en […][...]

När jag läste förlagskunskap för en tio-femton år sedan hade vi en gästlärare som sysslade med bland annat handarbetsböcker. Vi tyckte inte riktigt det lät som en framtidssatsning, kan man väl säga – var inte det en målgrupp på utdöende? Gamla tanter som broderade dukar med blombårder och stickade raggsockar till barnbarnen? Nej, nej, sa […][...]

Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre. Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar […][...]

För några år sedan brukade jag och min vaktstyrman lyssna på gamla sommarprat på nattvakten. En natt bestämde vi oss för att lyssna på Max Tegmark. Ingen av oss visste riktigt vem han var och vad han egentligen sysslade med, så när vi satt där mitt ute på en stjärnklar ocean och hörde honom förklara […][...]