Det är svårt att inte fastna i klichéer när det gäller den här boken. ”Praktverk”, ”kulturgärning”, ”konstskatt” är ord jag funderar på att använda i rubriken på den här recensionen. Ja, det är såklart omöjligt att ge en heltäckande bild av ett helt fält. Speciellt något så brokigt som ”illustration”. Och efter att ha läst den här boken kan jag fortfarande inte ge en särskilt bra definition. Illustrationen kan vara narrativ, förpackning och konst. Och allt på samma gång.

Utgångspunkten för redaktörerna Sara Teleman och Andreas Berg har varit att placera illustrationen i sin kontext av teknik, politik och trender – ett mycket sympatiskt och intelligent val som de ror iland tillsammans med oerhört snygg, tydlig och lättöverskådlig formgivning av Carl Anders Skoglund och John Sandström.

Boken börjar med att koppla Jenny Nyströms barndomsidyller till Ellen Keys nya tankar om barnuppfostran för att snabbt hamna i Selma Lagerlöfs diss av John Bauers ”stela” estetik samt kvinnors intåg på konstskolorna när patriarkatets monopol sakta började luckras upp på konstens område. Varje kapitel innehåller på liknande sätt en genusmedveten och lyhörd analys av allt mellan modeillustration, serier, graffiti och bokomslag.

Det är ingen greatest hits-bok gjord för att samla damm på ett soffbord, trots att det något generiska omslaget tyvärr får åtminstone mig att tänka på den typen av bok. Snarare verkar redaktörerna verkligen ha vågat döda sina darlings och behålla sånt som kan säga något om den tid som respektive illustratör verkat i. Återgivandet av originalillustrationerna och reprofotograferade tidningssidor, föremål och slutprodukt är inte bara snyggt och smart: Det lyfter fram illustratörens ständiga utmaning i att förhålla sig till saker som papper, storlek, tryckteknik, placering, typografi och samtid. I jämförelse med illustratören framstår plötsligt ”den fria konstnären” som B-laget. Jag rekommenderar alla att läsa denna praktverkskulturgärningskonstskatt.