Jag såg ett avsnitt av tv-serien Hannibal häromdagen där en av de utstuderade mördarna i scen åker tunnelbana i New York. Han går sakta genom en tunnelbanevagn på jakt efter sitt nästa offer. Han tittar på människorna som sitter tysta på väg till sina jobb, några står upp, de parerar vant stötarna och inbromsningarna utan. […][...]

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av grammatik. Eller jag börjar om: jag har aldrig varit särskilt intresserad av varför en säger som en säger, om en säger. Att jag, förmodligen tack vare all läsning jag ägnat mig åt, alltid har haft lätt för grammatik är en annan sak. Att ha lätt för att säga […][...]