Krönika

De utsorterade

I samband med årets Pride-festival kom en nyutgåva av pseudonymen Heinz Hegers Männen med rosa triangel. Mannen vars berättelse den bygger på hette egentligen Josef Kohout, och den rosa triangeln är den symbol han som homosexuell tvingades bära under sex år i nazisternas koncentrationsläger. Det är en enkel och rak skildring av ett fruktansvärt system, fullt av fysiska, psykiska och inte minst sexuella övergrepp.

Ändå är det inte det som berör mig mest med den. Det gör istället det övergrepp som beskrivs i efterordet. När Kohout mot alla odds hade överlevt lägren och kom tillbaka till hemstaden Wien visste alla varför han suttit fängslad och många tog avstånd. Hans pappa hade tagit livet av sig på grund av det. Och medan män som arbetat som SS-vakter i lägren kunde tillgodoräkna sig det och få pension var Kohout inte berättigad till någon ersättning alls. Homosexualitet var fortfarande ett brott i Österrike, och var så fram till 1971. Först 2005 tilläts homosexuella ansöka om skadestånd för sin tid i koncentrationsläger. Då fanns förstås ingen kvar i livet som kunde söka.

Det övergreppet är så mycket mer drabbande därför att det är oändligt bekvämt att tänka sig nazitiden som en ond parantes i Europas historia. Ett undantag. Josef Kohouts berättelse säger oss att det inte var det. Snarare ett större sammanhang drivet till sin spets.

Sammanhanget fanns som bekant också i Sverige. Jonas Gardell har skrivit om förslagen att internera aids-sjuka homosexuella i 1980-talets Sverige. Eva F Dahlgren återvänder till Rasbiologiska institutet i sin senaste bok, Fallna kvinnor.

Hon hittar dem i de ökända fotoalbumen, de ”undermåliga” kropparna noggrant dokumenterade nakna i halvbild, helbild, bakifrån, framifrån, i profil. Kvinnor dömda enligt lösdriverilagen, det vill säga nästan alltid prostituerade, och internerade på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Det är en ond cirkel. De fängslas om de inte har ett hederligt arbete. De kan knappast få arbete eftersom de varit fängslade, och de flesta återvänder till anstalten gång på gång.

De klassificeras, enligt vetenskap som för en nutida läsare verkar fullkomligt godtycklig. Debatten vetter mot steriliseringsivern. Fast många av kvinnorna har ju redan barn. ”Oäkta” barn. Är oäkta själva, förresten. Också prostitution anses ärftligt. Sociala faktorer? Äsch. De anses ärftliga de också. Ändå skuldbelägger man. Varför skärper de sig inte bara?

Allt det här borde kännas länge sedan. Det gör det långt ifrån alltid.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 11:17

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?