Vi går tillbaka till historien. Inte till det förflutna, eller alla de händelser som förändrade våra liv, som förändrade våra förfäders liv. Inte till politiken, krigen, nationerna och människorna som levde och föll. Inte dit, åtminstone inte än. Låt oss först gå tillbaka till där många av oss första hörde talas om historien. Till skolan och historieboken:

Hur motiverade tsar Nikolaj sitt krig mot Osmanska riket?
Hur förklarar man befolkningsökningen?
Vad innebär teorin om parasiternas virulens?
Hur stort blev det arabiska väldet?
Hur blev Nigeria självständigt?
Härled ordbildningen vaccination.
Vad påvisade Louis Pasteur?
Redogör för Thomas Robert Malthus teori.
Vilken roll spelade handeln?

Linn Hanséns nya diktsamling för ofta tankarna till en historielektion. Liknade skolboksutsnitt återkommer gång på i boken och bildar en stomme av torr men finurlig undervisningspoesi där den övergripande frågan förstås är: vad är historia?

Vad är historia här är historien om henne hon hade byxor.
Vad är historia hon delade med sig det är generöst men är det historia.
Ingen ser en från balkongen det är fakta inte historia.
Det uppstår kärlek det är inte historia det är ekonomi.

Genom språket söker Hansén dekonstruera framför allt själva begreppet historia. Vad det är, hur det låter, vem som är historisk, vilka handlingar och händelser som uppvärderas till att bli historia. Hela tiden gör hon det på samma pedagogiska, korthuggna vis. Meningarna lämnas öppna och gapande i all sin enkelhet; stilistiskt okomplicerade med versal och punkt och utan bisatser, men framskrivna i en rytm och komposition och med tillräckligt mycket undertext för att göra dikten frågande.

Som bäst är Gå till historien när den lämnar den övergripande frågan och tillåter sig att närstudera detaljer och sidospår. En bit in i samlingen kommer till exempel berättelsen om urtidsmännen och urtidskvinnorna:

Urtidsmän och urtidskvinnor har inga svordomar och de
samlar bären i munnen.
De har ingen sax.
Det är dagsljus och de har ingen sax men de har ett barn.
Ansiktet är litet och tillhör ett barn.
Det finns ingen vagga ingen vagn och givetvis inte heller
våtservetter.

Här närmar sig Linn Hansén historiebegreppet från ett annat håll och svävar ut i vad som tycks vara en fri fantasi, berättad på ett sätt som påminner om när en vuxen försöker förklara världens svårbegripliga tillstånd för ett barn. Undervisande men ändå lekfullt.

Något annat som är intressant är när vi får fördjupa oss i det abstrakta och för poesin klichéartade begreppet längtan. Hansén skriver:

Vad är historia att längta är historia.
Det som händer när man längtar är att det blir längre.
Det blir längre att gå.
Längre att vänta.

Det är vackert och intelligent skrivet, något händer med texten i detta skede. Vi lämnar den knastertorra historielektionen en stund och kommer närmare historiens kött och blod. Jag hade gärna fått mer av dessa instick, mer av fantasi och känsla som friktion mot det ständiga frågandet och undervisandet. Men till största del smattrar dikten på i samma tonläge och ställer samma frågor fast i olika skepnader. Lär oss ungefär samma sak igen och igen. Ja – för att förstå historien måste vi först förstå hur vi pratar om den, men sen då? Vad finns mer att säga? Och vad hände egentligen med urtidsmänniskorna?