Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789186048242 |
Sidor | 93 |
Illustratör | Per Demervall och Ola Skogäng |
Arvid Falk (ni vet journalisten i August Strindbergs Röda rummet) är journalist med snokarfasoner i den dystopiska, science-fiction-deckarserien Döda rummet.
Det är år 2012 och i detta drömspel har Stockholm har förvandlats till en stad delvis i ruiner, med ett avspärrat Gamla stan efter ett förödande krig och med nybyggda skyskrapor (så som stadsarkitekterna vill ha det). Förlåt jämförelsen men det ser ut som en mix mellan Damaskus och Dubai. Nordens Venedig har i den här fantasin inte bara hamnar för båtar utan också lufthamnar för zeppelinare, för såna skulle vi såklart åka runt i om det här var framtiden. NK har blivit Nordiska Korrektionsanstalten där man spärrar in dårar, Klara i centrala Stockholm är återigen tidningskvarter, precis som innan rivningarna för snart 50 år sen och på de fiktiva löpsedlarna skrivs det om marsexepeditioner och den tvåhundrademiljonte invånaren i Sverige.
I den här miljön springer Arvid Falk runt i jakten på sanningen om August Strindberg (som Strindberg-sällskapet håller gömd i en järnlunga under det som en gång var Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm). Därnere under jord bor en väktare som varje dag matar Strindberg med den vätska han behöver för att hållas vid liv och den 12 april, exakt 100 år efter sin död ska han väckas till liv igen. Planen är att ta över världen.
Arvid Falks sökande efter sanningen om Strindberg är något som Don Bernadotti (ja han är väldigt lik vår kung Carl XVI Gustaf) vill stoppa eftersom han själv försöker störta Drottning Kristiina VI som stöds av rojalisten Herman Lingvist, som också är den enda förutom väktaren som känner till Strindberg och hans järnlunga. Berättelsen är full av såna här blinkningar till existerande personer.
I det här drömspelet har historia, tid och rum förvrängts och det biter inte riktigt på mig. Det är roligt men det hade kunnats göra ännu roligare och mer intressant. Författarna pressar in för mycket på för få sidor och det är för skruvat. Läsaren får aldrig en chans att leva sig in i berättelsen och den här världen. Istället tvingas man hänga med i Arvid Falks snabba tempo. På varenda bild springer han eller är i rörelse, både bokstavligt talat och bildligt talat. Jag föredrar berättelser som övertygar mig om att det är så där jag vill att världen ska vara (även om den framställs som hemsk).
Nu när jag har läst klart Döda rummet är jag glad att Strindbergs återkomst bara var en dröm.
Publicerad: 2012-12-29 00:00 / Uppdaterad: 2012-12-28 16:51
En kommentar
[…] som bloggat om boken: Dagens bok, Sebastian […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).