Jag träffar Nina Björk för en intervju under Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Hennes bok Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde har precis nått så väl läsare som kritikerkår, och när jag frågar hur hon upplever just detta skede säger hon att hon tycker att det är hemskt.

- Och det blir bara värre och värre! När jag gav ut min första bok (Under det rosa täcket, min anm.) så var det så stort i sig att recensionerna inte blev så viktiga. Men nu … nu är det här mitt yrke. Och jag vill så klart vara bra på mitt yrke.

Jag frågar om det känns värre med den här boken också pga dess ämne – att den kritiserar hela vårt sätt att strukturera samhället, något som kanske kan uppfattas som magstarkt för den som inte vill förstå omvärlden på samma sätt.

- Ja, jag har varit rädd för att bli illvilligt läst. Att det skulle vara lätt att säga att boken inte är bra, grundat på att man inte håller med om det jag skriver.

Men bemötandet från kritikerna har varit bra. Förvånansvärt bra, tycker Nina.

- Men så har den främst lästs som konsumtionskritisk eller tillväxtkritisk, medan jag i själva verket kritiserar hela det kapitalistiska samhällssystemet.

I sin bok återkommer hon till att just detta, systemkritiken, verkar närmast omöjlig att tala om och jag undrar om det kan vara en av anledningarna till att man inte heller bland kritikerna förmår se eller tala om detta.

- Fast det går att tala om det. Det är ju det jag gör!

Däremot finns det givetvis konsumtionskritik i boken berättar hon, men just för att hela vårt ekonomiska system bygger på vinst – att köpa och sälja och få vinst. Systemet i sig förutsätter att vi konsumerar.

Vi kommer in på ämnet konsumentmakt, något som Nina under mässan även diskuterar tillsammans med Susanne Helgeson och Ingrid Sommar, författare till boken Köp dig fri!, på seminariet Livsdrömmar, politik och moral. Till skillnad från dem så tror inte Nina på konsumentmakt. Konsumentmakt har bara den som också har pengar – pengar att handla för. Med andra ord så är människans faktiska behov inte intressant, det är hennes förmåga att handla som är väsentlig. För att förtydliga jämför hon konsumentmakt med rösträtt.

- Vi skulle tycka att det var bisarrt om vi gjorde som innan vi fick allmän rösträtt, då någon kunde få flera röster grundat på inkomst eller då den utan inkomst blev utan röst. Men precis så fungerar konsumentmakten.

Och hur ska man genom konsumentmakt kunna visa att man tycker att det räcker med bara en sorts tandkräm, frågar sig Nina. Även om man konsekvent bara köper ett enda märke, så tolkas inte det av tillverkarna som att man är nöjd eller att andra varianter inte behövs. Lösningen är inte heller att sluta konsumera eller att konsumera annorlunda eftersom hela systemet kräver konsumtion. Utan konsumtion inga vinster, inga jobb. Kris.

- Konsumtionen är en del av problemet, en förutsättning för kapitalismen, men att alla plötsligt slutar konsumera löser inte systemfelet.

Så kritikerna har varit välvilliga i sina läsningar av Lyckliga i alla sina dagar. Eftersom hon nu också, kanske framförallt under mässan, har träffat en massa läsare frågar jag vad hon har fått för reaktioner från dem/oss.

- Ja, men jag får så fina ord! Många verkar gå omkring med en känsla, som en mättnad, inför den här varufieringen. Det är en känsla som inte är jätteformulerad, men den finns där.

När Nina gav ut Under det rosa täcket 1996 var den en del av en större feministisk samhällskritisk strömning. På 90-talet pyrde den feministiska medvetenheten och den fick uttryck i t ex antologin Fittstim, tidsskriften Bang och ungdomstidningen Darling för att nämna några. Hennes bok var av betydande vikt för att ’uppfostra’ en hel generation unga, kanske framförallt tjejer, till att ha en förståelse för hur kön och genus konstrueras (inklusive undertecknad). Jag frågar om hon på samma sätt känner sig som en del av en större systemkritisk strömning idag, med den nya boken.

- Nja, det finns ju inga som helst spår av de här tankarna inom det politiska samtalet. Men bland människor … där är det något som händer. Det är inte alltid formulerat som sagt, men det är som en svamp som suger upp de här tankarna. Folk finns där jag finns, tankemässigt. Så ja, till viss del kan jag känna att jag är del av en strömning.

Nina är vass i sin samhällskritik. Hon är inte tyst. Och hon är feminist. Jag måste fråga om hon har någon tanke om varför hon, trots detta, inte får epititet ’jobbig’, något som annars så lätt drabbar kvinnor som inte faller in i ledet utan som tar debatten.

- Oj, jag vet faktiskt inte. Egentligen är jag konflikträdd, så jag söker inte konflikt. Jag … jag är kanske ganska trevlig när jag framför mina tankar helt enkelt. Men det är ingen medveten strategi.

Hennes texter, böcker så väl som debattartiklar och radiokrönikor, är ofta kryddade med humor, oavsett hur tungt eller seriöst ämnet är. Jag berättar att jag flera gånger skrattar högt under läsningen av Lyckliga i alla sina dagar.

- Att använda mig av humor är inte alltid en strategi utan ibland blir det bara så. Jag är själv pessimistisk, men det vill jag inte att läsaren ska känna. Därför har jag försökt hitta en ton av hoppfullhet och ta fasta på det som är fint i människan. Som med reklamen t ex.

Nina skriver i boken att reklammakarna vet om att vi människor egentligen inte vill ha fler saker, det är inte det vi begär. Utan vi begär sådant som är viktigt för oss som människor – kärlek och samvaro t ex. Och därför försöker reklamen tala till just de känslorna inom oss.

- Det tycker jag ändå är hoppfullt på något sätt. Att det viktigaste för oss som människor ändå är relationer till andra människor.

Lyckliga i alla sina dagar är Ninas första bok efter sin avhandling i litteraturvetenskap, Fria själar, och jag frågar hur skrivprocessen har varit.

- Otroligt rolig! I alla fall mitt i, säger hon och skrattar. Det var väldigt roligt att få skriva förföriskt igen. Att få måla upp bilder som får läsaren att känna i hjärtat … i hela varelsen.

När jag en vecka innan intervjun lyssnar på ett föredrag som Nina håller på ABF i Göteborg så presenteras hon med orden ’en superstjärna’. Jag vill till detta lägga ’supersympatisk’. En systemkritisk supersympatisk superstjärna. Inte det minsta jobbig.