Pornografin äter oss. Antipornografin spottar ut oss. Ingen av dem älskar oss.

Carl-Michael Edenborg, idéhistoriker, författare och förläggare, ställer i Det parapornografiska manifestet dessa båda – pornografin och antipornografin – inte emot varandra, utan bredvid varandra för att påvisa att de delar samma gemensamma utgångspunkt. Där pornografin vill klä av människan och strävar efter att blotta det hemliga och illusoriskt sanna (driften, kroppen, könet), vill antipornografin det motsatta, d.v.s. skyla och skydda just samma essentiella mänsklighet. Att det finns något sådant som en i sexualiteten åtråvärd, dold mänsklighet, en sann kärna, blir grunden för dem båda.

Pornografin avslöjar själv denna felaktiga grund, menar Edenborg, genom att ständigt behöva klä av nya kroppar – försöken att avkläda den mänskliga sanningen genom bokstavlig avklädning leder bara till en känsla av tomhet. Inbyggd i idén om att verkligheten kan avslöjas finns dess egen omöjlighet – så snart man närmar sig detta avslöjande förlorar den sin dragningskraft och sin egenskap som begär, och för att inte förinta sig själv måste pornografin oavbrutet tillföra nya kroppar.

Parapornografin föreslår något annat. Den förespråkar ett måttlöst och omättligt begär: dess hunger efter evigt liv och oändliga njutningar leder den till att intressera sig för andra saker än deras förment dolda insida.

Prefixet para i parapornografi ska enligt Edenborg inte läsas som ’bortom’ i betydelsen ’på insidan’, han förkastar varje idé om en endimensionell mänsklighet. Istället ska prefixet förstås som ’på andra sidan’, ”eller ännu hellre ”på de andra sidorna”, i en överdrifternas kroppsliga oändlighet”. Just denna mångfacetterade förståelse av såväl samhälle som mänsklighet är återkommande för Edenborgs resonemang kring sexualitet, censur och njutning. Inget är svart eller vitt, ingenting är ursprungligt utan allt reflekteras i ett prisma.

Parapornografin väjer inte för smuts och våld. Den utforskar gränserna för vad som kan åtrås. Mekanisk upprepning leder till att distinktionen mellan människa och maskin upphävs, och den humanistiska illusionen om ett fritt jag avslöjas. Ja, Edenborg menar rent av att parapornografin fungerar som ett vaccin mot dylika villfarelser.

Med kunnig och kritisk blick för Edenborg en diskussion så väl om censurens betydelse för pornografins dragningskraft, som om den betydelseförskjutning som begreppet pornografi genomgick i samband med fotografikonstens utveckling. Han gör likaså en idémässig genomgång av ett flertal (i hans läsning) parapornografiska verk, och bland dess upphovsmän finner vi bl.a. Markis de Sade, Guillaume Apollinaire, J.G. Ballard och Gabrielle Wittkop (vars roman Nekrofilen jag recenserar här). I en kort stridsskrift som denna blir detta parti lite tunt, och även om jag blir sugen på att själv förkovra mig i flera av de verk han åberopar har jag svårt att i dessa korta nedslag få en stabil kunskapsgrund att stå på. Däremot fungerar de effektivt som exemplifiering av ”den parapornografiska teknologin”, och det är även på detta sätt som författaren ämnat använda sig av dem.

Så vad kännetecknar ett parapornografiskt verk? Edenborg sammanfattar det i sex punkter; den mekaniska upprepningen, blottandets bottenlöshet, den sprängda affektläran, den kritiska makthungern, den våldsamma nedsmutsningen och protesologin och förskjutningen. Parapornografin utmanar oss och våra diskursivt begränsade tankesätt kring njutning. Den är stilistiskt och estetiskt vågad, samtidigt som den är kroppslig, våldsam, smutsig, upphetsande och därför, enligt Edenborg, frälsningen ur den tristess och likriktning som vi lever inom.

Det parapornografiska manifestet är både lättläst och svårläst. Det är övertygande och kunnigt utan att vara tyngt av akademisk formalitet i form av referenser, men den självklarhet med vilken idéhistorikern Edenborg använder en mängd vetenskapliga begrepp kan kanske avskräcka den ovane. Så skriver han förvisso även att denna parapornografiska frälsning å ena sidan kommer att vara en elit förunnad, samtidigt som den kommer att ”äga rum i alla människors njutningar”. En frälsning tvetydig både när det gäller (insikten av?) behovet av den och vem den är ämnad för. Men så är det ju ett av parapornografins kännetecken; den eftersträvansvärda tvetydigheten, frigörelse genom prismatisk mångtydighet.

Ett välkommet och viktigt bidrag i diskussionen om pornografi, och en härlig utmaning av invanda sätt att tänka kring kroppslig njutning. Läs den!