Politik på Facebook? Jag måste säga att jag är skeptisk. Eller möjligen var.

Jo, Internet kan ha stor betydelse när det gäller att sprida information och åsikter och kanske framförallt för att finna stöd för redan befintliga åsikter. På gott och ont.

Men varje gång nyheterna försöker pejla folkdjupen genom att rapportera att så och så många gått med i den och den Facebook-gruppen så måste jag fråga mig vad den halva sekunds engagemang som en knapptryckning innebär egentligen betyder. Om jag gillar glass och kattungar och välfärdsstaten – är det egentligen någon som bryr sig?

Så när Wael Ghonim marknadsförs som mannen som startade Facebook-sidan som startade den egyptiska revolutionen så, ja, förhåller jag mig till en början lite avvaktande. För det är lätt att glömma vad saker som yttrandefrihet och mötesfrihet betyder och det där med att finna stöd för redan befintliga åsikter kan vara nog så betydelsefullt.

För Ghonim var ju inte intresserad av politik. Egyptier var inte det, menar han, och det är väl kanske effekten av att en enda man suttit vid makten så länge man kan minnas. Ghonim var intresserad av att skaffa sig en utbildning och allra helst av att få jobb på Google. Det var som marknadsförare på nätet han först kom i kontakt med oppositionella krafter.

Droppen som fick bägaren att rinna över var bilderna på en ung man, Khaled Said, som misshandlats till döds av egyptisk polis. Anonymt startade Ghonim Facebooksidan Kullena Khaled Said – ”Vi är alla Khaled Said” – och den kom att bli en av de drivande rösterna bakom den breda motståndsrörelse som så småningom fick bort Hosni Mubarak.

Revolution 2.0 är inte den ultimata guiden till den egyptiska revolutionen. Det är en personlig upplevelse och betraktelse, som på många ställen lämnar en del att önska vad gäller analys. Inte minst vad som ska komma sedan är märkligt höljt i dunkel. Det är trots allt en sak att samlas kring att få bort ett skräckvälde och en helt annan att komma överens om vad som bör byggas i dess ställe.

Men det personliga är också bokens styrka. Om revolutionsretoriken delvis känns främmande – det blir en hel del martyrer och hjältar och nationalism – så är Ghonim med sina dator- och marknadsföringskunskaper, sitt drömjobb på Google, med barn och hustru tryggt i Dubai och förstås med sina Facebook-funderingar lätt att relatera till. Det gör honom knappast osårbar, men kanske läsaren desto mer mottaglig när vi får följa Ghonim också under hans elva dagar i fängsligt förvar hos säkerhetstjänsten?

Jag undrar förresten om det här är ett fönster som håller på att täppas till? Nog måste väl de senaste årens utveckling ha lärt världens diktatorer att ta internetaktivismen på allvar och anställa sina egna nätunderbarn? Eller ska vi bara hoppas att den arabiska våren istället lärt makthavarna här i väst, som gladeligen understött diktatorer som Mubarak, att längtan efter värdighet och demokrati knappast är något västerländskt monopol?

Hur det slutar vet vi inte. Redan höjs röster som undrar om den egyptiska revolutionen ens bör kallas revolution. Har något i grunden förändrats? Efter att ha läst Ghonims bok måste jag tro att det har det. Någonting börjar ske redan när egyptierna ser vad som händer i Tunisien. Någonting sker när information och inbjudningar delas igen och igen på Facebook och någonting sker när människor får syn på varandra, när de riskerar liv och lem ute på gator och torg. Den upplevelsen glömmer man nog inte så lätt.