Det är tidigt 90-tal. Alice får ett sammanbrott i villan i Äppelviken och innan hon hinner tänka efter har hon packat väskan för att sätta sig på första bästa plan till New York. Bakom sig lämnar hon en fast anställning på Stockholms universitet.

I New York funderar Alices dotter Babylonia på livet. Hon är trött på att det har stannat av och vill ha förändring. Hon funderar på om hon verkligen älskar pojkvännen Gabor och vill flytta till en lägenhet och ett liv där han inte finns. Men så ringer det på porttelefonen och där nere på Cathrine Street i Chinatown står hennes mamma. Utan förvarning tvingas hon släppa in sin mamma, som hon aldrig har sett henne förut, i sitt liv. Hon försöker förtvivlat dölja kackerlacksfällan på diskbänken och doften av missnöje.

Det dröjer inte länge förrän Alice besök i New York förvandlas till en märklig härva av människor och smutsiga affärer. Hon blir utelåst från lägenheten och träffar då på en nederländsk bartender, en dansk man med inte helt rent mjöl i påsen och många fler skumma typer. Hon besöker skumma barer, en roulettebar och en bordell och hamnar i en säng i Little Italy. Samtidigt springer Babylonia och Gabor runt och letar efter henne när de upptäcker att hon är borta.

Jag tycker om beskrivningarna av New York denna smältdegel av kulturer, människor och intryck. Det är en bild av New York långt ifrån den putsade bilden av staden som presenteras av många HBO-producerade TV-serier och Hollywood-filmer. Däremot lyckas inte Ingrid Rudfors placera läsaren i staden på samma sätt som jag är där när jag ser (klistra in valfri TV-serie eller film). Sen får man i och för sig komma ihåg att det här är 90-talets New York när staden kanske var lite annorlunda.

Från april till oktober stod fönstren på vid gavel i varsin ände av lägenheten. Ljuden studsade genom rummen; buller från varor som lastades av, röster som skrek åt varandra, ilskna tutningar av bilar som ville fram. Det brusade av ljud som av en konsert där det var omöjligt att urskilja de enskilda instrumenten. Hackande bilmotorer som vägrade att starta, tunnelbanan skramlade och gnisslade i tunnlarna under gatan, någon skrattade, någon kanske svor över att ett skosnöre gått av. Sexljud från tusentals människor som hade samlag innan de skyndade iväg till jobbet samsades med ljud från någon som malde kaffebönor. Ett par hundra människor sjöng i duschen, klackar klapprade mot asfalten, sirener från brandkår och polis blandades med röster från fyra arga gatuarbetare som hittat en parkerad bil över hålet de skulle ner i.

Samtidigt på ett tak i Chinatown är en välskriven roman men de röriga relationerna och de märkliga människorna som porträtteras och figurerar i den här romanen är bara tröttsamma att läsa om. Jag som normalt sett tycker att lyckliga, smöriga slut är det värsta som finns stör mig nu på att författaren, eller berättaren bara släpper taget om Alice, Göran och Babylonia utan att läsaren har fått tillräckligt mycket insyn i deras liv och tankar. Det beror på att Ingrid Rudfors har valt att rama in romanen i en anda av ”nu ska ni få höra”. Dåtid har jag inget emot men det var en gång, och liknande knep är inte min kopp te och jag saknar att vara inne i romankaraktärerna. Det är också orsaken till att det inte känns som att jag är där i staden.

Ingrid Rudefors har tidigare skrivit och regisserat kortfilm. Det slår mig att den här romanen är skriven som en novell, med samma ytliga berättande som mynnar ut i… Ja vaddå? där läsaren får tänka själv. Jag är ju inte så förtjust i novellerna, just för att jag söker det där lite djupare och mer utvecklade. En roman skriven på det sättet känns därför inte så imponerande.