Jag måste börja med att erkänna att jag alltid varit kär i Lukas Moodysson. Ända sen jag som tonåring såg honom på bild, och liksom bara visste att hans dikter kommer jag att älska. Och så blev det. Jag till och med hånglade med en snubbe ifrån Malmö som påstod sig ha varit stammis på ölhaket Lukas Moodysson jobbade extra på. Han var underbarnet och jag inspirerades stolt av hans sätt att skriva lyrik. För mig kommer han alltid att vara författaren, poeten i första hand. Minns hur jag läste i DN att han kommit in på DI och hur jag blev rädd. Skulle det bli film av hela slanten? Och hur lycklig jag blev när han hittade tillbaka till litteraturen. Men nu ska jag klä av mig den bakgrundsblusen och så kliniskt jag kan objektivt skriva om hans senaste roman.

Lukas Moodysson är en författare som jobbat mycket med alternativa jag. I hans förra roman Döden & Co. hette berättarjaget Lucas och skulle kunnat vara Lukas om små, små saker förändrats. Tolv månader i skugga tar vid där den boken slutar. Men här finns en stor skillnad. Här är det faktiskt Lukas Moodysson vi får följa. Texten ska bygga på hans dagboksanteckningar från sommaren 2010 till våren 2011. Det är en tid som präglades mycket av upproret i Egypten, flyktingkaoset i Grekland och det är då som Sverigedemokraterna väljs in i riksdagen. Filmaren Lukas rör sig mellan Malmö, Småland, Stockholm, Moskva, Kiev och Aten. Som läsare får jag ta del av hans värld i form av små, gnistrande skärvor av liv.

ATEN

En lång kö. Nästan bara män.

På väggen har någon klottrat ”LOVE, SEX, DEATH”.

Alla väntar på att få mat.

Vi går omkring och tittar. Som turister.

Det är iakttagande med många reflektioner fast slutsatserna får jag själv dra. Tilltalet är öppet och sympatiskt naivt men samtidigt djupt filosofiskt och språket drabbar mig med sin poesi. Emellanåt gör det riktigt ont.

ATEN

Jag ligger i sängen på mitt hotellrum. Huvudet vilar mot den vita kudden. Över mig har jag det vita täcket. Jag tittar upp i taket. Jag kommer aldrig att klara det här.

Jag kommer aldrig att klara av att skriva ett manus om allt det här.

Jag har ingen aning om hur det känns att vara flykting, att sitta inlåst i en cell, att få en kniv i magen, att vara tolv år och inte ha något hem. Jag kommer aldrig att klara det.

Men jag måste.

Jag vill inte åka till den där jävla flyktingförläggningen i morgon, jag vill inte, jag vågar inte.

Men jag måste.

Bokens tes är att allting hänger ihop. Allting händer samtidigt och det förflutna fortsätter. De döda poeterna lever fortfarande och vi går tätt intill varandra. Vi oroar oss för små krämpor samtidigt som vi oroar oss för flyktingpolitik. Det stora är beroende av det lilla och tvärtom. Jag tolkar det som att ansvaret för världen är allas. Vi är alla viktiga, och det går inte att skylla ifrån sig, det går inte att värja sig. Lukas Moodysson sade på Bokmässan i fjol att i de små detaljerna öppnar sig hela världen. Han berättade också att i vår skulle han komma ut med en riktigt, riktigt bra bok. En bok som skulle vara mindre självupptagen. Som skulle handla om världen runt omkring. Lukas, du har lyckats. Och jag är fortfarande kär i dig och dina ord.