Personligen har jag alltid haft svårt att ta banden inom black metal på allvar. Hur ondsinta de än velat påstå att de är, har det för mig alltid varit nära till Spinal Tap och None more black.

Ika Johannesson, känt namn från bl a SVT:s Kobra och tidningen SEX, har tillsammans med gamle Whale-gitarristen Jon Jefferson Klingberg, skrivit en utmärkt bok om det svenska mörkret inom musiken. Under sex år intervjuade duon åtskilliga nyckelpersoner inom death- och black metal-genren, bevittnade konsertupplevelser utöver det vanliga och fick ihop en bok som Aftonbladets Markus Larsson menar kan få samma betydelse för svensk hårdrock, som Strages Mikrofonkåt fick för svensk hip hop. Jag är nog benägen att hålla med.

Boken börjar med Bröderna Hårdrock och deras Trygg Hansa-reklam, som numera får anses vara en svensk klassiker. Vidare tittar man närmare på brödernas band Nifelheim med nitar, spikar och barnkistor och det allvar som faktiskt ligger bakom bandet. Dock tycker jag personligen att Nifelheim, som så många andra band inom genren, är så överdådigt teatraliska och onda, att det fullkomligen slår över och bara blir kul.

Boken ägnar flertalet sidor åt legendariska Bathory och bjuder på mängder med intressant fakta om personen Quorthon, som dog på tok för ung, och hans pappa berättar med kärlek om sin son och deras samarbete i skapandet av Bathory.

Riktigt spännande blir det när boken närmar sig de senaste 20 åren och de strömningar som tilltog i Sverige med Entombeds framgångar och framryckningar världen över. Senare ploppar det upp death metal-band till höger och vänster och Sverige hamnar verkligen på den musikaliska kartan.

Den svenska och även norska black metal-scenen avhandlas och väldigt givande och intressanta intervjuer med allehanda personligheter radas upp efter varandra. Ett exempel är Jon Nödtveidt, som kom att begå självmord i ondskans tecken och framför allt Niklas Kvarforth, en sargad individ som tagit performanceartisteriet till nya nivåer med skärsår och ärr.

Ika och Jon skriver utmärkt och boken naglar sig fast. Jag hade ytterst svårt att lägga ner den om kvällarna och kunde knappt bärga mig till nästa kväll då ytterligare ett kapitel kunde betas av. De skriver ärligt och allvarligt och förlöjligar aldrig banden eller personerna, trots att en del av musikanterna i mina ögon, är väldigt nära komedi.

Blod Eld Död är en given läsning, inte bara för de redan insatta, utan egentligen för vem som helst med ett musikintresse och en nyfikenhet inför den musikform som rör sig i mörkret och där blod, upp- och nedvända kors och Satan själv, är en del av vardagen.

Läs, läs, läs!