August Strindberg, Gersau, Schweiz, 1886
Foto: August Strindberg, Ägare: Strindbergsmuseet

I juli 1885 flyttade August Strindberg med sin fru Siri och deras tre barn till Grez-sur-Loing i Frankrike, där det fanns en nordisk konstnärskoloni. Bland andra bodde Carl Larsson där, som var Strindbergs vän. Först bodde familjen Strindberg med barn på hotell i Grez, senare i Carl Larssons ateljé, och därefter på ett värdshus. Slutligen hyrde familjen ett nybyggt hus, ”La Nouvelle Maison”, beläget vid bygatan i Grez. Inflyttning skedde den 14 mars 1886.

I ”La Nouvelle Maison”, skrev August Strindberg

”i sedvanlig rasande takt första delen av sin självbiografi Tjänstekvinnans son”

(citat ur Olof Lagercrantz biografi om författaren).

Första delen fick titeln Tjensteqvinnans son, En själs utvecklingshistoria : (1849-1867). Strindbergs förlag, Bonniers, var mycket nöjda och sände ett förskott.

Strindberg använde förskottspengarna till att i maj lämna huset i Grez och istället flyttade familjen till Schweiz, där de bland annat bodde i kurorten Gersau. De två första delarna av boken: Tjensteqvinnans son, En själs utvecklingshistoria: (1849-1867)) och Jäsningstiden, En själs utvecklingshistoria : (1867-72) utkom båda år 1886. (Tredje delen utkom 1887, fjärde delen först 1909.)

August Strindberg tillsammans med barnen Karin, Greta och Hans, Gersau, Schweiz, 1886.
Foto: August Strindberg, Ägare: Strindbergsmuseet

Det femte kapitlet i bokens första del, som Strindberg alltså skrev i huset i Grez, har titeln ”Med överklassen”. Där berättar han att hans alter ego Johan och hans familj bor i ett hus vid Norrtullsgatan (Nr 14). Det är omkring år 1862, han är då 13 år gammal. Han berättar att hans pappas bokskåp nu står till hans förfogande. I det finns, förutom böcker om kemi, fysik, trädgård, naturalhistoria, geografi, förslossningskonst, anatomi och historia, även en mängd skönlitterära böcker:

”[…] Wallins, Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Aeneis, Don Quixoje, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche Klassiker m. m.”

Han fortsätter:

Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa och tråkiga, isynnerhet därför att de saknade illustrationer. Men när nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Där kände han sig svävande i luften och visste icke var han var hemma. Han förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer: Skildringar ur vardagslivet. Där slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och han ställde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var berättelser och äventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men viktigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna människor. Han förstod vad de talade och han märkte att han icke var barn.

Romanen Jungfrutornet var skriven av den fru Carlén, som Strindberg nämner ovan. Fru Carlén var den oerhört produktiva författaren Emilie Flygare-Carlén och Jungfrutornet var hennes sjuttonde roman. Den hade utkommit 1848, ett år före August Strindbergs födelse. Det är intressant att hennes roman hörde till den första skönlitterära prosa, som Strindberg läste.

Emilie Flygare-Carlén, staty i Emilie-parken i hennes födelsestad Strömstad
Foto: Eva Björnberg, 2011

Källor:
Lagercrantz, Olof: August Strindberg, W&W, 1979
Rasmussen, Alice: ”Det går en oro genom själen …”, Strindbergs hem och vistelseorter i Norden, Carlssons, 1996
Strindberg, August: Tjänstekvinnans son, Bonniers, 1962