För ett drygt år sedan utökades vår vokabulär och med det vårt sätt att prata om och förstå delar av världen. Folket i Egypten reste sig tillsammans och krävde jämlikhet, frihet och social rättvisa, och stora delar av världen stod överraskade vid sidan och hejade på. Tahir-torget, eller Befrielsetorget, och Den arabiska våren är numer förankrade begrepp i vårt medvetande. Men vad visste vi, och vad vet vi egentligen idag, om den enskilda människans livsvillkor under den tyranniska regim som Mubarak ledde? Och hur kan man få en inblick i detta, individens försök att leva ett värdigt och meningsfullt liv i ett samhälle där allt är kontrollerat och där straffet för den som tänker fritt är både direkt och brutalt? Genom skönlitteratur givetvis. Man kan alltid försöka med skönlitteratur.

Men de fria talar inte om frihet – de upplever den. Det är de som är berövade frihet som talar om den hela tiden.

Så skriver Nawal El Saadawi, som själv deltog i revolutionen på Befrielsetorget, i Den stulna romanen. Boken, som är skriven innan den folkliga resningen, beskriver ett samhälle som själsligen sliter sina medborgare i stycken. Människor slits mellan vad de med förnuftet anser vara rätt, och det som makten tvingar dem att göra. Mellan tron på vetenskapen och religionen. Och mellan kärleken, sexualiteten, censuren och det ständigt närvarande våldet.

I en artikel i SvD för lite drygt ett år sedan skriver El Saadawi om det dubbla i den folkliga revolten. Hur de revolterar mot regimens förtryck, men också mot det skikt som kallar sig kulturelit och som hon menar har ”sålt sina pennor och sina samveten” (SvD 9/2 2011). Det är i detta skikt som Den stulna romanen utspelar sig. Bodour är en aktad litteraturkritiker med en egen kolumn i en av de stora tidningarna. Hon föraktar sin man för hans krypande inför makten, samtidigt som hon själv inte finner någon alternativ väg. På nätterna skriver hon på en roman, en berättelse hon skriver som vore hon besatt av någon annan, men sidorna försvinner en efter en. Någon stjäl dem. Eller har de aldrig skrivits?

El Saadawi skildrar framförallt den hopplösa situationen för Egyptens kvinnor. I historien möter vi även Bodours båda döttrar – Magiida, en till både kropp och likgiltighet avbild av sin mor, samt Zina, barnet som övergavs som nyfött och som växt upp på Kairos gator. Zina är den enda med någon sorts frihet. Trots, eller kanske på grund av, sitt utanförskap är hon stolt på ett sätt som gör att ingen kommer åt henne. Inte de män som provoceras av hennes självständighet och ser det som en plikt att genom våld och övergrepp sätta henne på plats. Inte skolbarnen som hånar henne för hennes brist på fadersnamn. Och inte censuren som står handfallen då hon på gator och i folksamlingar sprider sin musik och poesi.

Genom en berättelse som stundtals är lika snårig som karaktärernas känsloliv förmedlar El Saadawi en maktlöshet som ger magont. Mannens makt förstås som given av Gud, och i det samhälle El Saadawi beskriver är denna makt handfast, våldsam och sexuell. Det är kvinnan som straffas om en man våldför sig på henne. Det är kvinnan som straffas om mannen är otrogen. Och det är kvinnan som kämpar med att tillbe en gud som kräver att hon underkastar sig dessa män.

Ansikten dök upp mellan sidorna, men Bodour kunde inte längre skilja makens ansikte från faderns, och såg ingen skillnad mellan sin farfar, farbror och kusin. Alla mäns ansikten smälte samman till en enda man – en med två ansikten, Djävulens och Guds.

Jag tycker inte alltid om El Saadawis sätt att repetitivt teckna sina personporträtt – Bodour går som en anka, Magiida har tjocka fingrar och Zina har ögon som brinner med en mörkblå eld. Men jag står inte oberörd inför deras själsliga strid. El Saadawi skildrar kvinnor som lever sina liv i en tillvaro som är så motsägelsefull att den tillslut löser upp alla gränser för vad de kan förstå. Och vanmakten, den förlamande vanmakten, den kan nog ingen läsare värja sig från.

Bodour drömmer om att en gång våga skriva en roman i jag-form. Snart kan vi förhoppningsvis vänta oss en sådan även från El Saadawi.