När den av Birgitta Almgren utpekade Stasispionen Marianne Ersson i november i år går ut ur anonymiteten för att rentvå sig med en intervju i Svenska Dagbladet, ställs frågan om hon kanske inte varit spion ändå, men förträngt det. Hon tar frågan på största allvar och svarar att hon tänkt på det men inte kan förstå vad hon skulle ha lämnat för uppgifter och inte heller har något minne av att hon skrivit några rapporter. Det som får mig att haja till är dock inte det hövliga svaret på en fråga som många oskyldigt anklagade skulle ta som en ren förolämpning, utan att själva frågan i sig har en så direkt koppling till den bok jag samtidigt läser: Christa Wolfs Änglarnas stad.

Christa Wolf är en av de främsta författare från DDR som även hade betydande internationella framgångar. Hon var medlem i det styrande partiet SED, men kom samtidigt att ta ställning mot delar av dess politik, något som resulterade i att hon 1976 uteslöts ur författarförbundet. När DDR upplösts är det mot sin bakgrund som oppositionell som hon hämtar ut sin Stasiakt. Men mitt i all läsning om sig själv som övervakad hittar hon till sin egen förvåning även akter där hennes roll är en annan. Där är hon övervakaren.

Wolf var nämligen en så kallad informell medarbetare, IM, till Stasi ett par år under det tidiga sextiotalet, då hennes tro på det socialistiska samhällsbygget fortfarande var intakt. Det är mot bakgrund av de upptäckterna, och i besvikelse över hur den tyska återförening skedde, som Wolf antar en inbjudan till Getty-centret och lämnar Tyskland för att under en period bosätta sig i Los Angeles. Den självbiografiska boken Änglarnas stad beskriver just perioden i Los Angeles, en självvald exil som sammanfaller med att hon hängs ut i den tyska pressen och där hennes tidigare roll som samvetsgrann oppositionell plötsligt blivit den som feg medlöpare.

Inledningen är träffande, där Wolf som anländer till ett soligt Los Angeles först måste passera tullen där tulltjänstemannen frågar ”are you sure this country exists” när hon visar upp sitt DDR-pass. Det blir också skillnaden mellan den kollektiva socialiststaten DDR och det individualistiska Kalifornien, och den kulturkrock det innebär att byta så radikalt skilda miljöer. Resonemang om vad som är frihet, att välja på tjugo olika tandkrämsmärken eller att ha en tryggad försörjning. Svaret är inte entydigt och Los Angeles-kravallerna som precis avslutats tydliggör effektivt att allt på intet sätt är perfekt i den fria världen. Exilen skapar en vilsenhet inför en inre resa där hon rannsakar sitt eget liv.

Det blir en därmed också en resa bakåt i tiden, i minnet eller i samtal med andra intellektuella. Uppväxten, socialismen och kanske främst den tyska skulden som ingen i hennes generation kan bortse ifrån. I en passage minns hon hur hon vid krigsslutet färdades med sin familj västerut, för att möta de amerikanska trupperna istället för att möta deras sovjetiska allierade. Men hästarna orkar inte hela vägen och de slutar på den östra stranden av Elbe och därmed blir familjen medborgare i bonde- och arbetarstaten DDR istället för att bli medborgare i den kapitalistiska förbundsrepubliken. Om bara hästarna hade hållit ut några kilometer till, hur hade hennes liv blivit? Hade hon alls blivit författare? Vad hade hon skrivit om?

Upplägget är minst sagt intressant och det är med största intresse jag ger mig i kast med en författare jag tidigare bara hört talas om men aldrig läst. Ganska snart inser jag dock att lysande upplägg, därtill med verklighetsförankring skrivet av en ytterst kompetent författare, ändå inte behöver betyda samma sak som en rakt igenom angenäm läsupplevelse. De enskilda styckena är bra, eller till och med mycket bra, men någon helhet motsvarande ett romanbygge blir de aldrig. De tvära kasten mellan nutid och dåtid, mellan minnen och samtal, kräver mycket av läsaren och resulterar i en text som inte flyter utan snarare stakar sig fram.

Höga förväntningar resulterar alltför ofta i besvikelser och det är något som drabbar min läsning av Änglarnas stad. Kanske inte helt olikt de förväntningar Wolf hade på det socialistiska samhällsbygge som skulle resultera i en stat av jämlikhet och välstånd men som slutade i en paranoid stat som ägnade merparten av sina resurser åt att övervaka sina egna medborgare.