Det är möjligt att Denise Rudberg är bokmässans mest upptagna person, efter Maria Montazami. Trots det tar hon sig tid till ett samtal med oss på Dagensbok på bokmässesöndagen. Vi flyr ljudnivån i mässhallen och slår oss ner i hotellobbyn utanför och Denise berättar att hon har skrivit hela 14 böcker nu. Den första, Väninnan, kom ut år 2000.

När jag frågar om det är någon av dessa böcker som har betytt mer för henne säger Denise att hon får samma känsla för en bok som hon får för en låt hon lyssnat mycket på under en tid. Hon kan ta fram en bok och återuppleva tiden när hon skrev den. Det är minnen från singelperioder, till första barnet, en graviditet och både jobbiga och positiva perioder som ryms i böckerna. ”Min tredje bok skrev jag när jag hade inskolning på dagis. Jag satt på det 7-eleven som låg närmast dagiset och skrev eftersom man inte fick vara kvar i lokalen. Nu kan jag känna doften som finns på 7-eleven bara jag tittar på den boken.”

Under en lång period var Denise extremt missnöjd med den andra boken, Storlek 37. Men nu är det en av de böcker hon är mest stolt över, hon beskriver den som det svarta fåret eftersom det är den mest udda boken, men också med den roligaste karaktären.

Det går inte att plocka ut en bok som har betytt mest för Denise, måste hon ändå göra det blir det hennes första ungdomsbok. Den fick ett stort genomslag när den kom och det känns extra värt för Denise att unga tjejer och framförallt killar läser den boken. ”Det är en extra fjäder i hatten att jag lyckats hitta ett tilltal gentemot den publiken, som alla säger ska vara mer eller mindre omöjligt.”

Denise har precis som många andra författare myntat ett eget genrebegrepp för deckarserien hon skriver på nu. Sophia Wolf Lösnitz kallar sin romangenre för Stockholm rosé och Jens Lapidus sägs skriva Stockholm noir. Själv kallar Denise sin genre för Elegant crime och betonar att förlagen inte har något med dessa egna benämningar att göra. Det är inte för att sälja fler böcker utan ett sätt att hitta en egen nisch och tydliggöra för läsaren vad det är för typ av bok. Men också om att sticka ut och slippa bli jämförd med. Denise påpekar att det finns många som skriver deckare, men ingen annan som gör det på hennes sätt.

När Denise först debuterade var det med chic lit, med unga kvinnor som största läsgrupp. Hon betonar dock att hon aldrig har tänkt att hon skriver för unga kvinnor, utan att hon skriver för sig själv. ”Jag måste utgå ifrån vad jag själv vill läsa, om jag inte tycker att det är bra kommer ingen annan heller att tycka det. Allt handlar om att skriva böcker som man tror på.”

Böckerna ansågs dock många gånger som undermålig litteratur när de först kom ut. Då fanns inte den typen av underhållningslitteratur i Sverige och Denise blev till och med nekad medlemskap i författarförbundet efter sin andra bok.

Det är nu över 10 år sen Denise debuterade och hon har tröttnat på problematiken som de böckerna handlar om. ”Det var lite som att lyssna på en tjejkompis som alltid gnäller om samma saker på sin pojkvän och fortfarande är lika bitter på sin chef och själv vilja säga: men vad är ditt problem? För hur stor är egentligen problematiken, klipp dig och skaffa ett jobb!” Därför upplever Denise att det hon skriver på idag är mer lustfyllt och främst då huvudpersonen Marianne Jidhoff och hennes privatliv, men även de två andra karaktärerna som man som läsare får följa i serien.

Läsarna från de tidiga böckerna har följt med i genrebytet, något som Denise märker av tydligt på bokmässan. Dessutom har hon fått även lite äldre läsare och många återupptäcker hennes gamla chick lits, även män.

Det som triggar Denise när hon kommer på uppslag till sina deckare är slutna sällskap dit andra inte har tillträde. Den första boken utspelar sig i en sektliknande gemenskap i skärgården. Där inspirerades Denise av människor som åker iväg på självhjälpskurser och kommer tillbaka och pratar om att ingen annan kan förstå vad de upplevt eftersom de inte var där. Just behovet av att utesluta andra är något som fascinerar Denise. Det samma gäller i finansbranschen som den nya boken utspelar sig i. ”Det handlar om exklusivitet och makt att stänga ute andra, för då kan man härska och skapa egna regler och lagar, vilket kan bli riktigt obehagligt om det görs på fel sätt.”

Huvudkaraktären Marianne Jidhoff är en person som Denise måste låta verka långsamt eftersom Marianne har lite problem med förändringar och att släppa kontrollen. Denise berättar att hon själv är en oerhörd vanemänniska och har svårt även för att äta frukost på något annat sätt än vad hon brukar. Därför har Marianne fått alla Denises sämsta sidor. Vissa av de hyss Marianne har för sig kommer hon att få behålla berättar Denise, men det viktigaste är att Marianne vågar bli kär igen. ”Det är en viktig del i hennes utveckling.” Denise avslöjar också att hon vet precis vem Marianne ska bli kär i till slut, och den kyssen kommer att bli het!

Att det i klar majoritet är manliga offer i Denises deckare är något hon har jobbat medvetet med. En utredare på Rikskriminalstyrelsen hjälper henne med research och det som stör honom mest med deckargenren är att det alltid är kvinnliga offer när 95% av alla våldsoffer är män. ”Han tycker också att det är konstigt med så många kvinnliga mördare, men i deckare vill man väl gärna belysa det ovanliga, eftersom det kanske skrämmer mer.” I framtiden tror Denise att det kommer att bli ovanligare med dödsoffer inom deckargenren, utan att det kommer att handla om andra typer av brott. ”Det behöver inte alltid handla om mord, det kan vara precis lika otäckt ändå.”

Just nu skriver Denise på sin tredje deckare som handlar om tre kvinnor som försvinner under samma dygn, utan någon synbar koppling. De bor allihop runt Östermalm, men det är deras enda inledande beröringspunkt. ”Det är väldigt roligt att skriva om en 25-åring som lever uteliv och klubbar varje helg, en 35-åring som lever i familjeträsket med blöjor upp till låren och tycker att livet är ojämställt. Sen är det den nyskilda 45-åringen som tränar yoga och dricker yogi-te.” Det är tre arketyper som Denise har valt att arbeta med och det roligaste med dem tycker hon är att hon får gå tillbaka till den typen av karaktärer som återfinns i hennes chick lits. Det ser hon och vi fram emot mycket!