Det är 1952, och i en iskall skyttegrav i Korea ligger en ung 19-årig judisk arbetargrabb från Newark. Han är väluppfostrad, välanpassad, hade en ljus framtid i ett USA på frammarsch där till och med sådana som han nu på nåder skulle släppas in i den styrande klassen. Han borde gå på college. Han borde göra sina föräldrar stolta. Han borde gå på kyska danser med flickor som heter Betty och blir goda hemmafruar om några år. Han borde ha varit en av de där föräldrarna som inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig när deras barn 20 år senare ockuperade kårhus och åkte till Woodstock.

I stället ligger han i en skyttegrav i Korea och nu ska han nog dö. Hur hamnade han här?

(Philip Roth har skrivit sådana här historier i ett antal decennier nu. Halvt självbiografiskt, utanförskap i den amerikanska drömmen, identiteten som jude, man och intellektuell, sex, orättvisa öden, naiva huvudpersoner som ju vill så väl och hamnar så fel.)

Det är 1951, och i ett studentrum i Ohio sitter en ännu yngre 18-årig judisk arbetargrabb från Newark. Han har flytt till ett avlägset kristet college för att komma bort från föräldrarna, för att komma bort från oron hos en generation som upplevde både andra världskriget och utrotningen och nu är livrädda för vad som kan hända deras barn i den här farliga nya världen. Han vill bara bli vuxen: plugga, få bra betyg, bli fri från allt det gamla och träda in i den nya världen som en av de framgångsrika i ett samhälle som lovar att han som bara är villig att arbeta kan ta sig fram, oavsett religiös tro eller brist därpå, oavsett bakgrund, oavsett… ja inte oavsett kön då, kvinnorna är ju uppdelade i sådana som föraktas och sådana som måste beskyddas. Men det fattar ju inte han, han är 18 och allt handlar om honom, han vet precis hur världen funkar och vilken plats han vill ha i den och exakt vilka gamla korkade konservativa tankesätt han ska göra upp med.

Och så går han på en dejt, en enda dejt, med en av de där kyska Betty och hon drar ner hans gylf och suger av honom. Och plötsligt vet han inte vem han är och vem hon är och vad som gäller i det välkammade 50-talet längre.

Jo, det är ännu en roman av en gammal författare som minns hur det var att vara 18 och kåt. Men till skillnad från de flesta så pissar Roth på nostalgi och tänker ett extra varv eller tre. Marcus (ty så heter vår unge hjälte) är ingen dålig människa, men han är så ung och så oerfaren och har skygglappar i A4-storlek. Bit för bit, utan att vår berättare knappt märker det själv, plockar Roth sönder alla de fina lögnerna, alla de naiva förhoppningarna om en enkel revolution som sveper undan det gamla fördomsfulla och sätter in det nya rationella, och hade det inte varit Philip Roth hade jag nog älskat det mer än jag gör. Men… han kan ju ännu bättre. Det här kunde ha blivit en ny American Pastoral. Hade han gett sig 100, 200, eller kanske bara 50 sidor till att låta temana spela ut hade det kanske blivit det. Nu får han lite för ofta ta genvägar och snäva svängar, göra Marcus så blind att han nästan blir irriterande, lämna ett par intressanta trådar halvfransiga längs vägen innan vi har lämnat college och landat i den där skyttegraven. Det är synd. Det är fortfarande skarpt och bittert komiskt som en säsong Mad Men nedkokad till 180 sidor. Men som med så mycket annat, tänk vad den kunnat blivit om den fått en chans.