Stepen Davis är en mycket erkänd, men också väldigt kritiserad, journalist och författare som tidigare bland annat skrivit den enormt omdebatterade Hammer of the gods om just Led Zeppelin och för något år sedan gav han ut sin biografi om Guns ‘n’ Roses, Watch you bleed, som fullständigt sågades av forne managern Alan Niven i tidningen Classic Rock. Hans recension bestod mest av ett enda långt rabblande av alla de sidor som innehöll felaktigheter, vilket visade sig vara större delen av boken – enligt Niven.

Davis senaste bok är en förträffligt trevlig redogörelse över Led Zeppelins USA-turné 1975, en turné som författaren hängde med på under större delen av tiden, vilket gör att det mesta känns ganska trovärdigt.

Han fick flyga med legendariska Starship, göra intervjuer med medlemmarna och se mängder med konserter under månaderna januari till mars 1975 och mycket av detta skrev han ned i tre stora journalböcker som han sedan tappade bort efter att ha skrivit den artikel han var utsänd för att skriva.

2005 hittade han så dessa journaler igen och nu finns de ihopsatta till en mycket, mycket läsvärd bok om Led Zeppelin när de var på topp. Enligt författaren skulle de aldrig komma att vara så bra som de var detta år.

I boken bjuds det på mycket av spelet bakom bandet och konserterna. Exempelvis var det lite av en återkommande ceremoni att bandet försvann in i ett rum strax innan konserten och snortade lite kokain.

Bilden som målas upp av medlemmarna är också intressant. Page var ganska hårt tagen av sitt missbruk, medan Plant är den som framställs i mest positiv dager. Bonham var en underlig kille som blev komplett galen på fyllan och betedde sig som ett stort svin, medan Jones alltid var i skymundan och beskrivs som fruktansvärt tråkig.

Till alla historier finns det också mängder med fantastiska bilder. Bland annat bjuds det på en bild av Plant stående på en balkong på beryktade Riot House med en gigantisk billboard för Physical Graffiti i bakgrunden. Det var just i den stunden som han yttrade de numera legendariska orden ”I’m a golden god!”, ord som långt, långt senare användes av sångaren i fiktiva Stillwater i Cameron Crowes mästerliga Almost famous. För övrigt är Crowe omnämnd vid några tillfällen i boken då han också följde turnén för tidningen Rolling Stone. Dessutom menar Davis att ynglingen Crowe alltid lyckades få fantatsiska oneliners ur rockstjärnorna.

LZ-75 är en formidabel bok som gör att man vill lyssna på Led Zeppelin 24/7, vilket också innebär att man återigen inser vilket makalöst band det var.