I den åttonde boken om Flisan är det sommar. Flisans ponny Tarzan ska bo i travstallet hemma hos Gösta, tillsammans med de tre travhästarna Max, Nikon och Sessan. Som tur är har Flisan lyckats fixa så att hennes bästa kompis Siri och två av de äldre, duktiga ryttarna från ridskolan, Kevin och Sofie får sköta varsin travhäst. Annars hade sommaren i stallet med Tarzan blivit både ensam och tråkig. Men nu träffas de fyra varje dag och rider ut tillsammans, alla förutom Siri för hon vågar inte rida och Sessan är bara två år och inte inriden än.

Men det är inte hästarna som står i fokus i Stallkompisar, utan Kevin. Han är ledare i det coola gänget i skolan, han är alla lärares skräck och gör precis vad han vill när han vill. I stallet är han snälla, omtänksamma och kunniga Kevin. Men när Flisan, Siri och Sofie träffar honom utanför kiosken om kvällarna ignorerar han dem bara. Flisan bryr sig inte så mycket, Kevin är mycket äldre och innerst inne är hon fortfarande lite rädd för honom. Sofie däremot blir arg, riktigt arg. Hon är kär i Kevin men ställer honom ändå till svars för hans beteende. I hennes ögon blir Kevin en feg person som inte vågar stå för den han är och som dessutom behandlar sina kompisar dåligt.

Kevins dilemma blir inte löst i den här boken, vilket ökar trovärdigheten i det. Grupptryck och kompisars åsikter är känsligt, rädslan för att vara den som blir utanför stor och det går inte över en natt. Men mot slutet av boken ställs Kevins lojalitet och hästintresse ändå på sin spets.

Även Flisan lider av dåligt samvete, av att hon lämnar Siri ensam i stallet varje dag när de andra rider. Flisan upplever sig inte ha något val, Tarzan måste ju ridas, men det är ändå jobbigt varje gång. Siri säger att det inte gör något men Flisan ser det i hennes ögon.

Mycket i Stallkompisar känns igen från tidigare böcker av Pia Hagmar. Det är frågeställningar om ensamhet, utanförskap och mobbning. Den ensamme mannen med stallet är också en gestalt som återkommer. Han har smärre alkoholproblem, ingen familj eller vänner och är egentligen jätteglad över att ha barnen rännandes i stallet men vet inte hur han ska visa det. Även den goda relationen med pappan återkommer. Här är det dottern och pappan som pratar, har kontakt och skrattar tillsammans och mamman som känner sig utanför eller är den tjatiga, tråkiga. Slarvfel som att Sofie stavas med ph i baksidestexten men med f i hela boken, känns mest bara trista. Allt det här tillsammans tar bort nerven ur boken. Jag får upplevelsen av att Pia Hagmar producerar bok efter bok utan att riktigt ha något nytt att skriva om. Det är nya tjejer, nya hästar, men samma berättelse som berättas om och om igen.