Författare beskriver ofta sitt skrivande som omväxlande eufori och ångest. Som skrivande människa känner jag igen mig i den ganska slitna beskrivningen, för precis så är det! Och det där ruset när allting flyter, när språket bär sig själv och jag bara är ett ett medium för att få ut berättelsen, orden, till skärmen.

Igår bjöd Copacabanas Litterära Tisdagsklubb (CLT) in till samtal om ett skrivande liv med Eva Runefelt och Ann Jäderlund. Utgångspunkten för samtalet var hur skrivlusten och skrivkrampen styr och ställer i det skrivande arbetet. Eva Runefelt inledde med att säga att hon blivit utsparkad ur språket och hade svårt att beskriva det eftersom hon inte hade så många ord kvar. Att språket i och med det blivit ogiltigt.

Ann uttryckte det som att hon snarare var trött på språket, samhället och livet i allmänhet. Hon betonade också att själva ihopsättandet av boken, kontakten med förlaget, att välja omslag och korrläsa numer är en process som stör hennes skrivande. Men att hon trots det inte vill låta manusen förbli i byrålådan.

Jag uppfattar det som att många författare ser på sitt skrivande med stor kluvenhet, att det inte finns något mellanting, inga bra dagar, att det alltid är antingen himmel eller helvete. Men jag har alltid tänkt att de som skriver ändå är överens om att stunderna när det verkligen funkar räcker och blir över för att komma igenom de där stunderna när allt känns hopplöst.

När jag lyssnar på Eva Runefelt och Ann Jäderlund börjar jag dock att tveka, det finns något så bittert hopplöst i deras sätt att uttrycka sig om skrivandet. Som att de är så utelämnande till det, att de varken kan leva med det eller utan det. För mig blir det en känsla av maktlöshet och att inte ha möjlighet att påverka sig själv och sitt eget liv. För jag vet också att skrivande handlar lika mycket om hårt arbete som flyt och oflyt. Att det bara handlar om att bestämma sig och göra.

Det finns en tanke hos båda de gästande poeterna att de bygger skrivandet på misslyckanden, att inte riktigt nå ända fram. Ann Jäderlund pratar om skammen i att skriva om något som hon inte upplevt och jag tänker att skrivandet handlar just om att ta sig igenom den skammen. Att det är då, i alla fall jag, känner att jag lever.

Jag brukar gå ifrån kvällar på CLT och känna mig upprymd, inspirerad, fylld av vilja att läsa och skriva. Men när jag gick hem igår snurrade bara en tanke i mitt huvud; om man blir sådär less av att skriva, så vet jag inte om jag vill skriva längre. Om de som trots allt är förebilderna och de som lyckats ändå tappar glädjen, är det värt allt slit då? Jag vet inte riktigt. Vad tänker ni?