Så glad jag hade varit om jag haft böcker som Vad hatet gör kan ingen fatta i min närhet när jag var sexton! Om det hade funnits någonting mer där i det milsvida glappet mellan tvillingböcker (som bokhandeln rekommenderade) och Dostojevskij-tegelstenar (som skolbibliotekarien rekommenderade). Visst fanns det ungdomsböcker, visst fanns det andra böcker, men få av den här sorten. Den snälla, men ändå inte fjäskiga sorten.

Det är första dagen på gymnasiet. Martha är sexton och ska börja på danslinjen. Den första darriga dagen:

Det är den 20 augusti och första dagen på tre år som sägs kunna förändra hela Marthas liv. Så sa de i alla fall i slutet av nian: Gymnasiet kan förändra hela ditt liv. På gymnasiet är det högt i tak, där väljer du själv, där hittar du likasinnade. De som vill samma sak som du, vad det nu är du vill, Martha.

Ja. Hur ska man veta vad man vill redan när man börjar gymnasiet? Martha vet att hon vill jävlas med systemet. Hon vill vara fel och felast. Och eftersom Martha redan är fetast och störst blir det inte särskilt svårt i en dansklass.

Men Martha är inte bara fel i skolan. Hon är också fel hemma. Och oönskad. Marthas pappa Mikis har nyligen skaffat en ny tjej – en smal och sval ikeatjej i linnekläder, vid namn Solveig. Sedan Solveig kom in i bilden är inget sig likt. Mikis ser inte längre Martha, har bara ögon för Solveig, bryr sig inte längre. Martha hatar Solveig. Hatar och hatar och hatar så mycket att hon till och med önskar att Solveig skulle försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

När Adde börjar i Marthas klass blir det hennes chans att få sina hemliga önskningar uppfyllda. Adde är, precis som Martha, helt fel. Adde är för liten, för kort, ”som en dvärg”. Tillsammans blir Adde och Martha Toker och Snövit. Och Toker har en plan som ska hjälpa Snövit att bli av med den elaka styvmodern.

Det är med stort inkännande Marie-Chantal Long närmar sig det tabubelagda hatet. När hon skriver är hon inuti Martha, det är Marthas tankar och logik, Marthas språk vi får. Språket är träffsäkert, tydligt, men aldrig övertydligt. Marthas hat är mitt hat. Och hon hatar på liv och död, som tonåringar gör.

Till att börja med är Martha blind för sitt eget hat, oförmögen att se utanför det. Men allt eftersom tiden går och handlingen svänger, förflyttas perspektivet.

Vill man alltid döda den man hatar? Är det vad hatet går ut på? Att man vill döda?

Hennes frågor är inte irrelevanta. För samtidigt som det är frågor ställda ur en tonårings perspektiv finns det något allmänomfattande i dem. Det är frågor en vuxen också behöver fundera över. Och för att ta dem till sig är en väg att känna sig in i en sextonårings svartvita värld.

Marie-Chantal Long sa på Rabén & Sjögrens frukostseminarium tidigare i höst att hon trots svärtan i Vad hatet gör kan ingen fatta, tycker att den som ungdomsbok behövde ett lyckligt slut. Jag kan inte annan än hålla med. Vad hatet gör kan ingen fatta lämnar inte läsaren ensam i mörkret, utan visar på hur liv och känslor kan förändras. Den ger sextonåringen, och oss ängsliga vuxna, den där klappen på axeln vi så väl behöver ibland.