Jämlikhetsanden, heter The Spirit Level i svensk översättning. En bok som blivit mycket uppmärksammad och som fått fina recensioner i stora delar av världen. Så vad händer när den här boken, där Sverige lyfts fram som ett föredöme, utkommer här?

Den svenska högern går i taket. SvD och Skattebetalarnas förening gör gemensam sak och de senare lägger till och med fram en egen undersökning, för att motbevisa de teorier som lagts fram av Wilkinson och Pickett. Så vad är det som upprör så till den milda grad?

Tanken, tesen att jämlika samhällen är bättre för alla. I jämlika samhällen mår man bättre, lever längre, låter bli att föda barn i tonåren, mördar varandra mindre och är i bättre fysisk form. Menar författarna, och använder sig av en mängd statistik och diagram för att stärka sin uppfattning. Det är fascinerande läsning. Enligt de data som presenteras finns exempelvis en direkt korrelation mellan grad av jämlikhet i samhället och grovt våld. Mord är exemplvis oerhört myckert vanligare i USA (64 mord per miljoner invånare) än i Japan (5,2 mord per miljoner invånare). USA är ett land med mycket stora inkomstklyftor, medan Japan befinner sig i andra ändan av spektrat. Det är en vågad teori, och en teori som kräver att man lägger om sitt sätt att tänka.

Och givetvis oerhört provocerande för den som anser att och i sitt handlande utgår från att inkomstklyftor inte är av ondo, och att just viljan att tjäna mer än grannen är det som driver människor. Men det som sägs i boken är inte nytt. Skillnaden är väl att det som länge varit en del av en politisk ideologi nu lyfts upp på vetenskaplig nivå. Och då blir det liv i luckan. Politik, precis som religion, består ju av en samling trosuppfattningar och slutsatser som egentligen inte kan bevisas. Det går inte att veta vad som är sant eller falskt. Den här boken utmanar det synsättet.

Det är inte ofta man sitter klistrad vid en ganska torr och mycket akademisk bok av det här slaget, där det enda avbrottet från de torra och tråkiga diagrammen är mycket torra och gubblustiga teckningar, men det är just vad som händer. Författarna argumenterar väldigt övertygat och övertygande för sin sak, nästan desperat i vissa partier, som om de vill vädja till läsaren att snälla, lyssna på oss, ta in det vi säger.

Och det får man hoppas att vi gör. Det vore tacksamt om fler politiker kunde läsa den och ta den till sig. Första delen av boken gör en ganska nedstämd, men i de sista kapitlen tonar en mer hoppfull bild fram. Och är det inte det vi behöver, lite mer hopp om att morgondagen faktiskt kommer att bli bättre?