Att Stig Dagerman uppehåller sig vid lidande är väl praxis, men som reportagebok blir Tysk höst ändå ett undantag i produktionen. Hösten 1946 skickades den löftesrika 23-åringen till det sönderkrigade Tyskland för att skriva artiklar åt Expressen. Till skillnad från andra korrespondenter skulle Dagerman slippa att vara beroende av ockupationsmakterna under sina uppdrag. Han kunde ta sig fram med stöd av sin hustrus släkt och syndikalistiska meningsfränder, och på så sätt leverera ett helt annat material än vad som annars skickades till Sverige.

Tysk höst, som samlar reportagen, är en ruinernas text, det är regnets, de överbefolkade droppande källarnas och de dyrbara potatisarnas. Här frammanas en långsam, sorglig virvel av återvändande krigsfångar, utbredd hunger, parodiska rättegångar mot obetydliga tjänstemän, hemlösa massor och politisk förvirring. Dagermans elastiska stil blandar saklighet och bildrikedom till en omedelbar framställning:

Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett på gården bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar, och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta.

Recensenterna berömde våren 1947 Tysk höst för litterär begåvning och iakttagelseförmåga, och det konstateras att man har att göra med en författare av betydelse. ”Utan tvivel är det genant att en ung 23-årig journalist skall ha skrivit den styvaste Tysklandsboken på svenska”, enligt Herbert Grevenius i Stockholmstidningen.

Samtidigt fick Dagerman kritik på politiskt plan. En recensent ser i författarens reserverade hållning mot segermakternas försök till demokratisk nyorientering i Tyskland ett slags feghet inför ställningstagande. På samma sätt upplever en annan att Dagerman från en anarkistisk position blir alltför bekväm och ironiserande. Dessutom lär han ska missta sig i sak kring vissa politiska omständigheter.

2010 känns dessa anmärkningar överspelade. De angick dåtiden. Kvar står ett stycke rakt och hårt koncentrerat ögonvittnat lidande. Idag är Tyskland på fötter och efterkrigstidens eländen för den tyska befolkningen överskuggas i de flesta människors medvetande av större fasor från samma årtionde. Men så är Tysk höst inte heller en snyftis med ärendet att propsa på en viss grupps lidanden. Idag läses den för gråzonernas skull, för frågorna om kollektiv skuld kontra individuellt lidande.

Man krävde av dem som just genomled denna tyska höst att de skulle lära av sin olycka. Man tänkte inte på att hungern är en mycket dålig pedagog. […] En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att det lärt honom att hata den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut: att vara rädd och att dö.