Jag och Åsa Ericsdotter har en lång och intensiv relation och jag skulle utan tvekan kunna kalla henne för en av mina favoritförfattare, eller i alla fall en av dem som har betytt mest för mig. Debuten Oskyld bar jag med mig runt hela Asien för att jag inte kunde leva utan den. Därför försöker jag läsa Svårläst med distans, en distans som jag inte upprätthåller i mer än ett par rader, för precis som allt annat som Åsa Ericsdotter har skrivit lägger det sig smärtsamt nära.

Där är jaget som mer än allt annat är rädd för att bli till pluralform, hon är rädd att gå från att vara jag till att vara vi, samtidigt som det inte finns något annat i hela världen som hon hellre skulle vilja. Hon drömmer om två namn på ytterdörren, gemensamma frukostar, bröllop, fotografier, att vakna bredvid. Hon drömmer mardrömmar om vardagen, om dagishämtningar, att han ska gå först, att allt ska förloras. Hon gör allt för att söka närhet för att upprätthålla distans. Hon är som jag är mot den här boken.

Det regnar och hon ska gå och han låter henne.
Jag ska gå säger hon.
Han tror att hon säger att hon ska gå, han nickar.
Han säger ingenting. Hon menar att då går hon då om han inte vill att hon ska stanna, hon menar att jaha då går jag då om det är det du vill, hon menar att nu eller aldrig, ja eller nej, hon menar frågetecken:
Jag ska gå?
Han hör det inte, hur skulle han kunna göra det.
Hon går hem, det är tidigt, vått. Alltid samma avslut, oavslutat.

Någonstans vill jag säga till jaget i den här romanen att om det är så svårt så är det fel, om hon eller han måste gå så är det inte rätt människa, att det är så enkelt. Jag vill säga till henne att hon ingenting vet, trots att hon vet allt.

Tror man för mycket på någonting så blir det också så. Därför måste hon gå när hon tror att hon måste gå, därför kommer han inte tillbaka när hon inte tror att han ska komma tillbaka, därför dör hon när hon tror att hon kommer att dö.

Den enda invändning jag kan ha mot den här boken är att bilderna bitvis blir för tydliga, för överdrivna. Jag behöver inte att jaget behöver kasta sig på första bästa flyg till någon stad i världen, att hon fantiserar om att skära sina handleder, att hon aldrig backar. Något i parallellerna till skrivandet och manuset, till det som är förutbestämt, känns lite tjatigt, lite gjort. Det mer stör min läsning än tar den med till den där andra dimensionen. Men språket är så mjukt och rytmiskt i sin melodi att jag är beredd att bortse från felen, svackorna, svagheterna. Det blir så när man redan är kär.

Så kommer hon ändå till punkten, eller människan som stannar trots att hon inte hanterar, han som inte lämnar, som kommer tillbaka, som är. Och hon tar sig inte ur, tar sig inte vidare heller, är kvar i allt som är velighet och motstridiga känslor och att inte veta, att verkligen inte veta. Och jag vill än en gång säga att man inte behöver veta, att det inte är så det går till, att kärlek inte har några svar. Att den får ligga lite för nära, vara lite obehaglig, ångra sig och ångra sig igen.

Han ska försöka komma ifrån tidigare ikväll, säger han, men det är inte tidigare i kväll hon vill det är nu direkt i så fall (…) och hon säger att kom snart snarare men det är innan hon hinner ångra sig för hon hinner ångra sig så fort han lägger på och resten av dagen måste vara förberedd på att dörren kan öppnas när som helst utan förvarning fast den är låst med nyckel för de har samma och det är outhärdligt, hon kan inte andas.
Jag längtar efter dig, säger han.
Och hon:
Vi ses.

Det är det där med att hålla alla dörrar öppna, alla utvägar, flyktvägar, andra vägar fria. Garderingen i att veta att någon annan alltid väntar eller att minst kär vinner. Att alltid veta att det kan finnas något som är bättre, som känns mer, eller mindre. Alternativen har blivit så många, kärleken är så lätt att byta ut, det finns alltid andra objekt eller subjekt att vara hos eller med, att viljan att våga eller viljan att stanna aldrig blir lika stark. Egentligen önskar jag att det inte var så, att det fanns ett samhälle med passion och glöd och tro. Men allt som blir kvar är konstruerade sexuella möten, en vardag utan liv, och en vilja så desperat att inget kan komma ur den.

Kanske är det först när man ser till att det inte finns några andra alternativ som man kan vinna. När man låter det vara, låter det ta tid, låter det finnas. Det där med tålamodet och modet.