Den har legat på mitt skrivbord i över en månad nu. Den där kritvita boken. Den är obehagligt vit, bokens text är också i vitt, präglad i det hårda pappomslaget. Som vore man bländad av solen. Bokens kanter är brutalt skurna, så att man nästan kan skära sig på den. Försättsbladets bild föreställer ett stycke soltorkad sprucken jord. Jag visste att den innehöll en obehaglig historia, och ville inte öppna den.

Johan Bävman berättar den hemska historien om några barn i Tanzania som drabbats av albinism. De lider brist på det pigment som kan skydda dem från den obarmhärtiga afrikanska solen.
Förhållandena för barnen på Mintido primary school i Mwanza är hemska. De drabbas ofta av hudcancer då deras vita hud inte tål det starka solljuset. Många albiner blir tidigt blinda och som om detta inte vore nog så är deras armar, ben och könsorgan ett eftertraktat byte inom häxdoktorbranschen. Vidskepligheten och girigheten har gått så långt att barnen mördas för att man skall kunna sälja deras kroppsdelar. Tioåriga Bibiana Mbushi har överlevt en attack där gärningsmännen högg av hennes ben med en machete. Hon bor på internatskolan St Mary utanför Mwanza och tar sig fram med en benprotes. Många av de internatskolor som inrättats för albinerna bevakas på nätterna av vaktbolag och polis.

Bävman går inte i eländesfällan. Han närmar sig barnen med respekt och värdighet. Han skildrar de oskiljaktiga kompisarna Franco och Cris i deras lek och glädje men väjer heller inte för bölderna och såren som en del elever lider av. Han hänger med på fotbollsmatcherna, till sjukhusen och skolsalarna. Bilderna tillsammans med journalisten Martin Ekelunds text blir till ett skrämmande men en aning hoppingivande reportage om en företeelse som det alltför länge tigits om. Boken har blivit uppmärksammad och prisbelönt. Nyligen fick Bävman UNICEF:s stora fotopris, något som förhoppningsvis leder till att albinernas svåra situation uppmärksammas i vida kretsar.