Historien om Bella Swan och hennes kärleksproblem och andra problem börjar kännas lite uttjatad.

I tredje boken i Twilightserien är Bella än en gång utsatt för hämndlystna vampyrer. Och än en gång tvingas hon välja mellan kärleken till vampyren Edward och vänskapen med varulven Jacob. Hur många gånger kan man egentligen säga adjö för sista gången, frågar jag mig under läsandets gång.

Men samtidigt finns fortfarande den där magin som trollbundit läsarna världen över. I Stephanie Meyers böcker händer precis det man som läsare önskar ska hända. Det är inga överraskningar, man vet vad man får. Det är trevligt i början, men i tredje boken blir det lite tradigt. Jag väntar hela tiden på episoden som ska lyfta boken, som ska ge mig den lilla överraskningen, men den kommer inte.

Istället börjar jag tröttna på karaktärerna. Bella som spelar martyr, aldrig kan bestämma sig för vem hon älskar och ständigt går omkring med dåligt samvete för att hon gjort någon illa. Edward och Jacob som båda älskar Bella så innerligt att de inte får någon personlighet alls kvar.

Periodvis är historien en riktig bladvändare, men samtidigt vet jag hela tiden hur det kommer sluta. Ljudet av ditt hjärta känns mest som en upprepning av andra boken i serien, När jag hör din röst och när jag lägger ifrån mig boken känns det inte som om jag fått ut någonting.

Men jag kan nog förstå varför så många blivit beroende av bokserien, den har ju allt en tjej kan drömma om: omänskligt snygga killar, kärlek, spänning, intriger. Det blir bara lite för mycket av allt, och lite för sliskigt.