Karin har en sparsamt möblerad lyxvilla. Hon har dyra kläder, en espressomaskin, en bil och miljoner krämer att hålla sin kropp snygg med. Huset är en alla hjärtans dags-present från hennes kille John. Han säger inte att han ska ta hand om henne så som alla hennes tidigare pojkvänner sagt och misslyckats med, utan han tar hand om henne på riktigt. Alltså, han ger henne allt hon vill ha. Priset hon får betala för det är att vara hans gangsterfru eftersom han får deras pengar från att råna, misshandla och döda folk. Men det är allt hon någonsin drömt om. Han är någon typ av gangsterledare, mycket mer än så vill Karin inte veta. Det är bäst så. John ger sig alltid iväg på sina jobb utan förvarning och Karin blir ensam kvar utan att veta var han ska eller när han kommer tillbaka. Om han överhuvudtaget kommer tillbaka. Allt hon har är ovissheten och en kontantkortsmobil som aldrig ringer.

Med de ensamma dagarna i huset följer ett stillestånd som sakta går över i desperation. Karin städar i det perfekta hemmet, går ut med hunden, ser till att hon är snygg och smal. Och försöker att inte tänka på John. Hon klär sig i hans kläder, minns hur de träffades och har ständigt den där mobilen inom synhåll. Hon fastnar med ögonen på displayen, men det är aldrig något som händer. Hon hatar att vakna till teven, men kan inte somna utan den.

Karins familj förstår inte varför hon är med honom, om hon verkligen vill leva på hans blodspengar, som hennes mamma uttrycker det. Men Karin förstår inte deras ifrågasättande. Hon kommer från en typisk medelklassfamilj med en korrekt mamma och två systrar som alltid vet bäst. Någonstans tycker jag att hon är en sådan given produkt av sin samtid genom att ha alla möjligheter att göra något av sitt liv men ändå väljer bort det. Det är den där dragningen till ruset som gör att allt är värt det. Hon föraktar allt som är vardag och svenneliv och kan inte tänka sig något värre än att bli som sina systrar som sitter hemma med sina barn och sina jämlika män och pratar om rättvisa. Tänker att det liv hon har är så mycket bättre, att medelklassen bara är hycklare och att allt för dem går ut på att visa upp sin lycka. Hon behöver i alla fall inte låtsas. Hon tycker att hon är lycklig och att det är vad hennes mamma och systrarna och feministerna och samhället värderar högst. Hon tycker att hon i alla fall borde få deras stöd för att hon går sin egen väg och vet vad hon vill. Men hon får inte det, eftersom man som kvinna inte får önska att bli försörjd och omhändertagen. Att man inte får vilja bara vara snygg och smal, det är bara okej om man samtidigt vill något annat.

Karolina Ramqvist rör sig med smidighet och skicklighet mellan alla dessa lager av relationshierarkier. Flickvännerna ställer sig retoriskt undrande till varför de hänger med de här killarna, de vill inte ha några svar, bestämmer sig ändå för att det är eftersom de aldrig kommer att bli lämnande. Men det är inte så enkelt. Dialogerna dem emellan är skrivna med lätthet och ett fantastiskt språk vilket gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken, att omslaget dessutom är sjukt snyggt gör det inte värre. Trots att relationen mellan Karin och John är så dödsdömd och hennes tysta missnöje finns genom hela boken, tror jag inte att hon kommer att lämna honom, hon är ingen tjej som väntar på att slå sig fri, hon är exakt där hon vill vara och jag kan inte klandra henne för det. Den avgörande frågan tycker jag är om hon vill ha det så här eller om hon intalar sig att hon vill ha det så här. Jag kan inte avgöra vilket.