Aldrig tidigare har en liten elit haft så mycket makt över hela världen som nu. En liten grupp om kanske 6 000 personer har makt att besluta över i princip hela planetens väl och ve. I den här boken försöker David Rothkopf beskriva vilka de här människorna är och hur den här nya klassen utövar sin makt.

Rothkopf värjer sig redan från start för begreppet klass. Han upplever tydligen att han redan på förhand måste försvara sig mot anklagelser om att vara marxist. Ändå konstaterar han att det är uppenbart att det finns något sådant som klasser – och att den nya globala elit han talar om har utvecklats till en klass för sig.

Det är uppenbart att Rothkopf vet mycket om den globala elit han skriver om. Han umgås med dem både formellt och informellt, arbetar under årens lopp tillsammans med många av dem i maktens korridorer – är väl kanske nästan en del av just denna elit, eller skulle gärna vilja vara det. Han lyckas tack vare sina kontakter också få många personer att ställa upp på intervjuer. Det är också grunden till den här bokens starkaste sida – hur maktutövningen kan gå till blir tämligen konkret.

Men Rothkops många kontakter leder också till ett annat fenomen: namedropping. Det är en oerhörd massa namn, mer eller mindre kända, som passerar förbi i Rothkopfs bok. Problemet blir att skildringen av en lång rad individer och deras enskilda inflytande gör att författaren inte verkar se – eller åtminstone inte lyckas skildra – skogen för alla träd särskilt bra. I sin helhet känns det därför som att boken genom sitt fokus på individerna bara skrapar på ytan. Analyserna som görs känns ibland närmast banala (som att makteliten i hög grad hittills bestått av vita män utbildade på elituniversitet). Den kommer däremot inte fram till någon särskilt djuplodande analys av makten och dess strukturer.

På grund av hans personliga kopplingar är det kanske inte så överraskande att Rothkopf är tvetydig i sin inställning till den nya eliten. Å ena sidan är det uppenbart att han imponeras av individernas engagemang, begåvning och intelligens. Samtidigt oroas han över att en allt för ojämlik maktfördelning kan blir problematisk. Boken slutar dock med ett stort antiklimax om man – som Rothkopf påstår sig göra – oroar sig för vad den ojämlika maktsituationen kan komma att leda till, och skulle vilja se en förändring på den punkten: några idéer om hur en förändring skulle kunna komma till stånd finns egentligen inte i den här boken.