De flesta av oss kommer att få uppleva det. Den stund då vi inte själva får välja vad vi skall ha till lunch och middag. Den dag då vi inte får ha hyacinter på julbordet för personalen är allergisk. Eller när vi inte får umgås med dem vi vill, utan tvingas ihop med helt främmande människor, kanske till och med får dela rum med någon för oss okänd.

Jag talar om ålderdomshem, gruppboende eller sjukhem. Men idag heter det på typisk kryptisk kanslisvenska "särskilt boende". Det definieras av statsmakterna som: "bostäder med service och omvårdnad för äldre i behov av särskilt stöd".

När man är gammal och har så stora handikapp att man är i behov av någon som hjälper en med de dagliga rutinerna börjar andra regler i samhället att gälla. Man letar inte efter den bostad där man kan trivas utan man tilldelas en plats där det är ledigt. Särskilt boende kommer man till om man bedöms ha behov av omvårdnad dygnet runt. I det nya hemmet råder helt andra normer än de man tidigare har haft. Personalens krav på rationalitet kolliderar ofta med den boendes behov av hemkänsla.

Den här boken beskriver i text och bild de kanske mest dramatiska åren i en människas liv, nämligen när vi skall förbereda oss för döden. Fotografen Monica Englund har med varsamhet närmat sig den här världen. I ömsinta men ändå sakliga bilder redovisar hon hur vardagen ter sig för den som bor i särskilt boende. Författaren Peter Westlunds texter är ibland torrt koncisa, ibland pedagogiskt berättande. Det fina med boken är att text och bild samverkar. Westlund konstaterar att patienterna på särskilda boenden i genomsnitt är ordinerade 9-10 olika mediciner. Englunds bilder på åldrande, ibland värkbrutna händer som håller sin dagsranson piller i handen blir en slagkraftig illustration till ett faktum som annars skulle ha varit svårt att ta till sig.

Den genomgående frågan som både fotograf och textförfattare ställer sig är; Hur skall man kunna omvandla en institution till ett hem för själen?

Det här är en bok som bör läsas av politiker, vårdpersonal, anhöriga, ja banne mej av oss alla. Ty det enda man kan vara säker på i livet är döden.