Går runt några timmar flera dagar i rad, känner mig upplöst i kanten. Vet inte hur eller vad jag ska tycka. Kapitel ett?

Jenny Tunedals "Kapitel ett" börjar med kapitel tio och slutar med en prolog. Den handlar om ensamheter, avsaknaden och saknaden, trängtan och längtan i nästan alla dess former. Men inte om den goda ensamheten, för dem som faktiskt tror att det finns också en sådan. Och om den uppbyggande eller allmänt långsamma ensamheten och den kreativitetsskapande ensamheten handlar "Kapitel ett" inte. Och kanske desto märkligare – inte heller den riktigt ångestfyllda, panikartade och svarta ensamheten har fått plats.

Det är någonting upplöst med den här boken. Texterna skiljer sig mycket åt i tonfall och genre. Närmast lite pinsamt självömkande dagbokstexter varvas med essäistiskt grubblande i det stora formatet. Texterna är aldrig sentimentala, men det är svårt att hitta nerv, stringens: ensamhat, en knuten näve i munnen. Det är svårt att känna sig riktigt slagen. Jag känner mig mer matt, smått neurotiskt förvirrad. De många korsreferenserna till andra verk och författare hjälper inte. Det är någonting uppblött med den här boken, som löv i en kompost man inte kan skilja från varandra. Nervtrådarna vill man åt, de finns där i meningar och ord som verkligen skulle kunna få en att begripa det obegripliga med ett jag utan ett annat jag. Det finns ett svart, svart djup långt nere någonstans, men var börjar botten på en kompost? Orden i den här diktsamlingen är ordentligt och mjukt ditlagda. De ligger tätt, de förmultnar varandra. Skiktvis finns den oerhörda närvaron. Men botten, den är svårdefinierad.

På många sätt saknar jag den riktiga svärtan, något som stringens och koncishet hade kunnat avhjälpa. Jag hade förväntan mig det av en bok med det klart uttalade tema som denna har. Samtidigt finns det något fascinerande flyktigt och läskigt lockande i just det upplösande, som ljuset i dörrkarmen om morgonen eller vattenhägringarna på en sommartorr väg.

Förklaringen till de suddiga konturerna och skiktade materialet, kan finnas i collageformen. "Kapitel ett" är ett sammelsurium av texter. Jenny Tunedal kanske ska ses mer som redaktör än som författare till boken. Hon har helt enkelt klippt ihop en bok av andras böcker. Sonja Åkesson är en av dem som är tydligt närvarande. Och det är ju intressant i sig – för vem är det egentligen som äger boken? Och vem är mest författare: redaktören som i många fall gör det viktigaste jobbet, eller författaren – eller historien själv? Och med vem börjar en bok. Och hur blir löv till utan jord som kommit av löv. Vad är ett jag utan andra jag? Finns det över huvud taget något sådant?