Kropp, sexualitet och reproduktion tycks alltid ha varit närmast ideologiska slagfält där män och kvinnor, stat, familj och individ tävlat om kontrollen. Människor vill kunna planera sina liv och relationer; samhällen vill av olika anledningar styra deras beteenden och antal. Åtminstone sedan antiken har man använt sig av olika metoder för att avbryta oönskade graviditeter – och åtminstone lika länge har man debatterat det moraliskt riktiga i detta.

Idéhistorikern och RFSU-ordföranden Lena Lennerhed skriver i Historier om ett brott om illegala aborter i 1900-talets Sverige, men gör också välbehövliga utflykter i tid och rum. Hon frågar sig vem som valde att göra abort, varför, hur, vem som utförde dem och hur vanliga de kan ha varit. Samtliga frågor, men kanske särskilt den sistnämnda, är förstås svåra att ge helt tillfredsställande svar på. Definitionerna av liv och medvetenheten om metoder att reglera det genom är långt ifrån alltid självklara och mörkertalen är naturligtvis stora och svårgripbara.

Med det sagt lyckas Lennerhed utreda frågan ur imponerande många aspekter. Hon beskriver människor, rättsfall och metoder, debattens vindlingar och föreställningar i böcker och på film. Därmed problematiserar hon också frågan på en rad sätt och ger läsarens eventuella uppfattning om historien som tydlig framgångssaga i lättmemorerade årtal en ofta välförtjänt törn. Legaliseringen av abort i Sverige kom visserligen officiellt 1975, men i praktiken uppstod den gradvis åren dessförinnan. Kravet på fri abort kan kanske tyckas som en självklar ”kvinnofråga” men är i själva verket inte särskilt mycket äldre. Så lång tid tog det för feminismen att någorlunda frigöra sig från idén om moderskapet som allenarådande bestämning för varje individ av kvinnligt kön.

I praktiken däremot har kvinnor, och naturligtvis i viss utsträckning även deras män, kämpat för möjligheter till familjeplanering betydligt längre, oavsett det berott på försörjning, privata förhållanden eller risken för social stigmatisering. Det är en fascinerande historia fylld av underjordiska nätverk, hemliga kunskaper och dunkel marknadsföring där Lennerhed till viss del reviderar den gängse bilden av abortören som girig kvacksalvare som med sina skitiga verktyg tar livet av patienter på löpande band.

Lennerhed talar hellre, tillsammans med bland andra Världshälsoorganisationen, om säkra och osäkra aborter – begrepp som ofta, men inte alltid, hänger samman med den juridiska aspekten. Miljoner kvinnor dör eller skadas varje år av undermåligt utförda ingrepp idag, i synnerhet i fattiga länder i Afrika, Asien eller Latinamerika. I Sverige fanns, också då abort var olagligt, goda möjligheter för den som kunde betala för sig att få aborten utförd av verkliga proffs på väl fungerande privata kliniker eller inom den vanliga sjukvården.

Till den senare gruppen hör Lena från Lidingö, en påfallande livlig och medveten 15-åring, som 1935 genom sin mammas läkarkontakter kunde skaffa de intyg som behövdes för en laglig abort. Lenas berättelse, till stor del återgiven genom egna dagsboksanteckningar, har fått ett eget kapitel och bidrar till att balansera helhetsbilden med erfarenheter på det privata planet.

”Det personliga är politiskt” hörde ju till 1970-talsfeminismens slagord. Lennerhed lyckas i Historier om ett brott balansera personligt och politiskt på ett sätt som bara kan beskrivas som föredömligt. Det är en liten bok som visserligen är svår att läsa utan krampaktigt hophållna knän, men framför allt en angelägen och mångsidig skildring fylld av genuint intresse, kunnande och mänsklig värme.