Fjärilen i min hjärna är en bok om att dö. Författaren Anders Paulrud har en tumör i hjärnan, men det är inte den som dödar honom. Det blir inte tumören som han inte känner skuld för. Utan lungcancern, fem tumörer i lungorna, direkt relaterade till de 30 cigaretter han röker om dagen.

Det är en kort bok. Paulrud skriver koncentrerat på en poetisk prosa:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja. Jag frågade om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste -

Solveig är Paulruds före detta fru, och hon fullföljer sitt löfte.

Jag älskade Joan Didions Ett år av magiskt tankande, där Didions man hastigt går bort i en infarkt och hon nästan blir tokig under året efteråt. Det är en underbar reflekterande bok om sorg och död, dar Didion inte kan förmå sig att skänka bort sin mans skor för att han kommer att behöva dem när han kommer tillbaka. Men medan Didion skriver om sorgen efter någon annan, skriver Paulrud om sig själv.

Han tänker tillbaka på sitt liv, inte allt, men vissa avgörande scener. Han beskriver hur han magrar av, förlorar sin handstil, röker oavbrutet och sitter i timmar i sjukhusens väntrum och väntar på gifter som inte hjälper honom. Han skriver om sådant han läst och sådant han skrivit. Det skulle kunna bli självömkande, men blir istället rörande och vackert, som i Didions bok. På slutet går han till och med i dialog med Didion: lägger ner cigarettpaket i sina bästa skor och skriver "Låt stå" på sulorna. "Så att Solveig vet."