När jag var yngre än vad jag är nu skrattade jag högt åt allt möjligt. Fiskpinnar, byxor, bajs, fula foton på Lunarstorm, mina husdjur. Det mesta var väldigt roligt då. På äldre dar har jag blivit betydligt mer kräsen, och det är inte lika lätt att brista ut i ett gapflabb. Jag kan till exempel inte minnas sist jag skrattade högt åt någonting jag läste (jo, det var Små citroner gula, men det var bara för att den var så pinsam). Men det har nu Liv Strömquist effektivt rått bot på! Hennes senaste alster, Einsteins fru, fick mig att skratta högt för mig själv, från pärm till pärm. Och nu menar jag verkligen skratta, inte le eller fnissa, utan skratta.

Einsteins fru är nämligen någonting väldigt ovanligt. Boken är ett exempel på lyckad samhällskritik. Inte pinsam, stel, dum och övertydlig som den ofta kan bli, utan relativt subtil, väldigt smart och fruktansvärt rolig. Den är också en tämligen underhållande grundkurs i genusvetenskap. För när Strömquist ska avfyra sina giftiga pilar väljer hon främst att rikta in sig på förlegade könsroller och det fängelse som, för henne, kärnfamiljen innebär.

Vi får bland annat följa med Lenchen och Jenny, hushållerska respektive fru till Karl Marx, Mileva Maric, Albert Einsteins fru och några av de balettdansöser/fotografer och tonåringar som Pablo Picasso spenderade sin tid med. Liv Strömquist listar dessa män, tack vare deras fantastiska oförmåga att uppföra sig repektfullt och någorlunda normalt mot sina partners, till några av världshistoriens sämsta pojkvänner. Med på samma lista finns också Sting, som tack vare sin hitlåt "I’ll be Watching You" äras med motiveringen:

Till ett medryckande beat levererar Sting hot efter hot och med sin tonsäkra stämma ingjuter han ny energi i alla psykostalkers där ute som vägrar acceptera att deras partner lämnat dem.

Och så där håller det på. Samtidigt som Strömquist på ett otroligt pricksäkert och intelligent sätt stimulerar ens skrattmuskler, lyckas hon på ett icke-ansträngt sätt peka på en drös orättvisor, missförhållanden och idiotiska fördomar, flera av vilka säkerligen många inte ens har ägnat en tanke åt tidigare. Hon vrider och vänder på givna mönster, och istället för att t.ex. framställa Jackson Pollock som ett plågat geni illustreras han som en lite sorglig, försupen, otrogen och behövande gubbe som gungar fram och tillbaka och kladdar färg på taveldukar. Det är hans fru, Lee Krasner, som går segrande ur Strömquists beskrivning av deras realtion. Hon tröttnar på att ta hand om och styra upp vardagen för sin odräglige man, så hon lämnar honom för att koncentrera sig på sitt konstnärsskap och blir själv en framgångsrik konstnär.

Strömquist irriterar sig på betydligt mer än så dock – kristendomen, mysrasism, folks reaktion över "bög-djuren", "Vänner-sexualiteten" och en hel del andra fenomen får henne att se rött, och hennes läsare att skratta högt.

Det här är helt enkelt en riktigt bra bok. Den är underhållande, lättläst och rolig samtidigt som den behandlar viktiga, allvarliga ämnen på ett smart sätt. Dessutom måste man ge en eloge till Liv Strömquist för att hon utan förbehåll med sin skarpa tuschpenna ger sig på allt och alla! Utom möjligtvis öppensinnade, bisexuella, tjugonånting gamla kulturintresserade människor som lever i storstäder och irriterar sig på allt och alla. Men hey, man kan inte få allt.