Anja Utler, ett av de stora namnen inom tysk samtidspoesi, skriver i den nyöversatta diktsamlingen låga en långsam och inåtvänd poesi som riktar energin mot språket. Det handlar dels om ljuden, att hela tiden bryta språkets naturliga rytm, och det handlar dels om språket som meningsbärare. Som läsare kan man ana ett skeende i dikten, aldrig förstå det. Man skymtar en gruva, ett hisschakt och en kropp som rör sig. Någonstans förenas ett älskande par och deras kroppsvätskor beskrivs i detalj. Eller? Är det avlagringar från naturen? Som läsare är man aldrig riktigt säker och det skapar en spännande typ av dikt där bilder och betydelser framträder efterhand. Som i dessa strofer där man som läsare blir osäker på om språket är metaforiskt eller konkret, om det är naturen eller ett samlag som beskrivs:

åh – detta vad är det
det: att slå ut, schakt
– gapande schakt! –
i luften

luften med sitt: den borde ha blivit
ett snår av ris
mellan oss

Som man också kan se är fonem, pronomen och artikelbruk viktiga. De ställer samman, sönderdelar och för isär. Krossar de språkliga bilderna till fragment och låter läsaren ana något, en rörelse, en doft, en färg, en smak. Det är som lager, skriver Marie Silkeberg i efterordet, "som läggs på lager eller avtäcks", snarare än bild eller liknelseled.

låga är en diktsvit bestående av tre längre dikter; en triptyk. I sig är dikterna fristående men snärjer sig runt varandra, språkligt såväl som tematiskt. Där finns det postindustriella gruvlandskapet runt Schwandorf med sin flacka natur, stenen "fältspat, kvarts och glimmer" samt avlagringarna som liksom tränger ut ur diktens sprickor, ur de massiva bergen: "ytskikt av salt smält", "ger slagg [...] väller det fram i ljuset".

I den första dikten står kroppen i centrum. Den blir penetrerad "från insidan / slagen: i läck – sipprar det ur mig". I bakgrunden syns lavars skelett och frilagda bitar av alger. Hotet kommer utifrån och inifrån, världen är en organisk helhet. Som läsare översköljs man av obehagliga meningar som inte riktigt går att fokusera: "du benar upp mig, läppar, lock från lock –". Det är en skakande dikt som tränger in under huden.

I den andra dikten kliver man ner i ett hisschakt i en kiselgruva. Man färdas nedåt; ner genom språket, mot det svarta, uppbrutna. Det doftar av kolrester, strukturen här nere är skadad, hotad av något ovanför. Det är ett gapande schakt man reser igenom, som ett sår i berget. Det gäller att inte blicka för djupt, man kan bli blind av mörkret. Längst nere är det kolsvart, textfälten är som utspydda över sidorna, bestående av ljudkluster. Det är omöjligt att finna något, man famlar som en blind, mot ljuset som kommer i strimmor, revor någonstans uppifrån. Man börjar en långsam bestigning.

I den tredje dikten, som är min favorit, finns myten om Marsyas invävd. Marsyas var en satyr som utmanade Apollon i strängspel. Villkoret var att vinnaren skulle få göra vad han ville med förloraren. Apollon vann och lät flå Marsyas levande. I dikten finns hans smärta gestaltad, ett vitt ljus, strålandes ur något som går "ut över sig självt":

tills – vitt
det – splittras – går: ut över sig självt –
[...]
ett plötsligt runtomkring: kräks det ut

– att ett yttre är –

frost

Men trots smärtan och våldet finns det hopp. Kroppen är något som kan läkas, flätas samman igen. Liksom ett organiskt material kan det "växa åter", diktens avslutande ord. Myten om Marsyas förvandlas hos Utler till en allegori över våran tid, den hudlösa, där vårt enda hopp finns i läkningsprocessen.