Krönika

Det lilla, lilla kultursverige

Jamen kom igen, det visste vi ju alla. Och på ett sätt är det så härligt, jag gillar konspirationsteorier! Det är ingen tillfällighet vilka böcker/filmer/skivor som anses bra utan det beror på vad den så kallade kulturmaffian valt att tycka just det året. Eller? Det påstås så iallafall.

Maja Lundgrens nya roman ”Myggor och tigrar” som utkommer 7 augusti handlar om det hon kallar kulturcamorran, en mansdominerad värld med gigantiska egon där kvinnor tillåts delta som någon form av alibin. Lundgren har valt Aftonbladets redaktion som skådeplats men det säkert lika gärna appliceras på hela kulturvärlden. Eller? Alltså, det låter som att det är en del av sanningen, men kanske inte hela. Nu uttalar jag mig utan att ha läst boken såklart. Men jag skulle säga att det finns den här formen av ”kåranda” mellan kvinnor i kulturvärlden också. Två exempel ur verkligheten:

1. En intervju som skribenten X gör med sin väninna Y, författare till en rad romaner som alla hyllats av kritikerna. Det framgår inte av artikeln att X och Y är nära väninnor. Artikeln inleds med att X får syn på Y och utbrister att det första som slår henne är Ys skönhet. Alla vet att Y har ett utseende bara en mor kan älska. Och varför är Ys utseende relevant? Här påpekar ni naturligtvis att jag gör mig skyldig till samma sak, varför tar jag upp Ys utseende och ger mig till att bedöma det? För att visa på förekomsten av den här typen av ryggkliningar. Det finns ingen anledning för X att ta upp Ys utseende, både X och Y verkar vara utomordentligt intelligenta personer. Resten av artikeln är en enda lång fotslickning från X sida. Lite som gamla tiders hyllningsartiklar i Sovjet. Mot den bakgrunden ter sig prisandet av Ys skönhet logisk. Inte annars.

2. En kvinnlig författarinna som hyllats för och vunnit mängder av priser för sina romaner. Men att läsa demÂ…stelbenta som en gammal greyhound, träiga och dåligt redigerade. Men någon har någonstans bestämt att hon ska hyllas för hon skriver så inkännande om kvinnor. Oaktat att den verklighet hon beskriver är ljusår ifrån min och många andras verklighet.

Men det ska onekligen bli spännande att läsa ”Myggor och tigrar”. Det finns ju alltid risken/chansen att den försvinner i intet, som
t. ex. Johan Wensheims ”Lilla du och jävla jag” som ju hypades i förväg och skulle vara något slags kiss and tell över författarens påstådda förhållande med Kerstin Thorvall. Men antingen var den för usel eller så var folk inte så intresserade.

Men jag hoppas Lundgrens bok går/är bättre. Och jag hoppas även det kan bli lite skön debatt runt den.

Anna Larsson

Publicerad: 2007-08-03 17:14 / Uppdaterad: 2007-08-03 17:14

Kategori: Krönika

6 kommentarer

Såg en intrevju med Lundgren i morse (tror jag det var) och hon verkar onekligen paranoid. Framför allt när hon säger att vissa rubriker i Aftonbladet var riktade till henne, men hon tror att de kanske har slutat nu. Oh my god! En av de få som jag hört säga något liknande var brottaren Mikael Ljungberg.

Friedman Oregistrerad 2007-08-03 19:38
 

Attans! Det hade jag missat, men hela grejen verkar ju onekligen lite märklig. Bästa sättet att skydda sig är att göra en hjälm täckt av folie, har jag hört.

Anna Larsson Redaktionen 2007-08-03 22:38
 

"I boken berättar hon också om hur rubrikerna på Aftonbladets kultursidor ofta är budskap direkt riktade till henne.

–Så är det nog inte längre, jag skriver ju inte där längre.
"
Snippat från SvD…

Daniel Oregistrerad 2007-08-04 10:15
 

Foliehatt! ;)

Stina Sigurdsson Redaktionen 2007-08-05 15:13
 

Att tro att reklamskyltar och löpsedlar är riktad till en själv personligen är enligt min kollega, f d mentalvårdare, ett riktigt klassiskt tecken på schizofreni.

Jag har ingen aning om boken är bra eller dålig, om det ligger något bakom den eller inte. Men det blir väldigt lätt för henne att avvisa all kritik "titta, det var precis som jag sa – de kritiserar mig för att jag säger sanningen".

Jens Oregistrerad 2007-08-07 17:45
 

Jens: Precis så tänkte jag också-fast också att det blir väldigt lätt för alla att avfärda henne. Skämt åsido så är det här djupt tragiskt om det är allvarligt menat. Och oavsett om Lundgren har rätt i sak eller kan man lätt avfärda henne som knasbubbla. Lite det här att man kanske ska tänka på hur man framställer sig själv, vad man säger och till vem-och borde inte den intervjuande journalisten reagerat? Precis som du säger så är det väl en inte helt ovanlig vanföreställning bland schizofrena.

Å andra sidan-om det skulle vara sant att medarbetarna på Aftonhoran riktat rubriker till henne är det ju hur mycket humor som helst. Grymt skoj och knappast något att bli upprörd över. I så fall stiger de i min aktning…trodde inte att medarbetarna på den "tidningen" var så kreativa :)

Anna Larsson Redaktionen 2007-08-08 10:14
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?