Vad får man om man korsar Bibeln med Avalons dimmor och Törnfåglarna? Caroline Giertz knallrosa tegelsten Ashimas bok är onekligen ett svar på det. Giertz, känd bland annat som programledare i ockulta tevereportageserien Det okända, blandar Gamla testamentets Gud med diverse kvasifeministiska myter och nyhedonistiska idéer. Resultatet är kanske inte det absolut bästa i samtida svensk litteratur, men definitivt bland det mer originella.

I Ashimas bok har Jahves hustru Asherah tröttnat på sin mans fascistoida ledarstil och låtit sig återfödas som människoflickan Ashima. Själv minns hon inget av sin tidigare tillvaro som gudinna, men har definitivt fortfarande gudomliga krafter och kan så småningom skapa sig en tillvaro som prästinna i ett tempel tillägnat Asherah. Med henne ned till jorden följer Haniel, en ärkeängel som älskar Asherah/Ashima. Tillsammans måste de nu skydda människorna – en inte alltid tacksam uppgift – och sig själva från Jahves svartsjuka och hans oändliga maktbegär.

Caroline Giertz har knappast uppfunnit den brutale Jahve, men hon gestaltar honom faktiskt ganska bra. Hans surmulna bevakning av Ashima varvas med typisk gammaltestamenterlig krigshets mellan utvalda och utdömda folk. Uppriktigt sagt finns det en viss svart humor över hur han med sitt osympatiska och enkelspåriga sätt lyckas konkurrera ut de andra gudarna.

Jag vet inte vilken verklighetsförankring prologen, där författaren Caroline Giertz får någon sorts andligt uppdrag att skriva boken, har. (Fast ”verklighetsförankring” är kanske fel ord.) Vill nog inte veta det heller – för mig spelar det faktiskt mindre roll.

Giertz idealläsare vore förmodligen någonstans i tonåren där religiöst och abstrakt tänkande fortfarande känns enormt spännande. För att inte tala om att toleransen för smetiga förbjudna kärlekssagor tenderar att vara betydligt högre. Jag skulle kanske snarare klassa romanen som romantisk fantasy än som något åt religös urkund-hållet. (Fast ska jag vara ärlig skulle nog Bibeln hamna i samma hög.)

Någon omvälvande litterär upplevelse är Ashimas bok alltså inte. Men den får poäng i originalitet, för ett visst underhållningsvärde och för sin ambitionsnivå. Bibeln har länge varit en svårslagen inspirationskälla för författare och andra. Den förtjänar att vridas och vändas på, inte minst ifrågasättande.

Ashimas bok skriver om Gamla testamentet i knallrosa. Och det måste man ju liksom bara uppskatta.