Någon sade att kalla kriget inte vanns för att USA var först med att uppfinna vätebomben eller månraketen, utan elgitarren. Du kan inte i längden undertrycka ett folk om de ser att motståndarna har rock’n'roll, tajta jeans och långt hår. Om väst hade Beatles, Stones och Zeppelin, vad hade egentligen öst att sätta emot?

Amerikanen Dean Reed var en tredje klassens Pat Boone-wannabe på hemmaplan. En eller två hits, någon liten filmroll. I början av 60-talet lämnade han staterna och hamnade via diverse omvägar till slut bakom järnridån – där han i egenskap av ung, sexig, snygg och karismatisk amerikan med socialistiska sympatier blev Östblockets största countryrockstjärna. Det höll i 20 år, trots att ingen väster om östtyska gränsen hörde talas om honom. Sen, ironiskt nog, kom glasnost och trots att Reed hyllade Gorbatjov innebar det också slutet för honom; när de vunnit sin frihet ville ryssar, tjecker och östtyskar säga något själva, inte lyssna på en gammal kallakrigsmedlöpare. Han hoppade i sjön tre år innan Berlinmuren föll; han såg the writing on the wall.

Innan hon skrev boken om hans liv reste Nadelson i flera år runt och intervjuade folk som känt Dean Reed, från barndomskamrater och Everly Brothers till östeuropeiska fans och partifunktionärer. Och även om hon satt ihop det till en läsvärd bok känns det lite som en missad chans; hon verkar inte riktigt veta vad hon ska göra med det. Denna sorts historia med idealism och skygglappar skulle behöva en större författare – en som antingen låter oss få känna Reed personligen eller bygger ut det till en parabel om hela kalla kriget. Hon lyckas hyfsat med det första och inte speciellt väl med det andra. Jag gillar detta, men samma material i händerna på någon annan (som är något mindre benägen att driva ut i triviala betraktelser av färgen på mattorna i ryska hotell) kunde ha blivit bättre.

Rockhistorien är full av artister som en dag vaknat upp och funnit sig omsprungna av världen, men få har väl blivit det så bokstavligen som Reed. Elgitarrer må kanske eller kanske inte förändra framtiden – it’s only rock’n'roll, but I like it, som en av de större tänkarna sade – men en sak är säker: ska den göra det bör den nog hållas av en Elvis eller John Lennon eller Steve Jones. Dean Reed var, i slutändan, ytterligare en snygg produkt som inte räckte till när omvärlden tröttnade.