Vissa människor verkar liksom födda med den Goda Smaken. De verkar göra allting rätt från början: de har aldrig lyssnat på dålig musik, aldrig förletts att lägga händerna på en bok av bristande kvalitet, aldrig haft på sig några modemissar och aldrig varit kära i fel person. De har Koll ™. Jag undrar så: varifrån kommer kollen? Är det något med uppfostran: hade de mammor och pappor som bankade Den Goda Smaken i dem sedan födseln? Eller är det medfött: har de en extra estetisk gen som fattas oss vanliga dödliga? Eller är det en gåva från Gud, från kungen, från Horace? Har Karin Dreijer något med saken att göra? Eller Andres Lokko?

Om någon vet hemligheten går det bra att höra av sig, ty jag är nyfiken. Under tiden ska jag undanröja alla eventuella föreställningar om min egen goda smak. Jag har vinglat omkring hela livet, trevat i blindo och ibland hamnat rätt fast lika gärna inte. Jag har haft väggarna tapetserade med New kids on the block-posters. När jag gick på gymnasiet tyckte jag att Eric Gadd var jättejättejättebra. Jag hade byxor med hög midja alldeles för länge. Jag har på fullaste allvar diggat The Real Group. Jag har en försvarlig samling av Vecko-Revyn och Frida hemma hos mina föräldrar. De jag ville bli ihop med när jag gick på högstadiet har nu tre barn med någon liten blond tjej och bor kvar i gamla hålan och lyssnar på Magnus Ugglas senaste och har fortfarande aldrig tagit av sig kepsen. När jag var 14 år gick jag på disco i en förfärlig cerise åttiotalskavaj som jag lånade av min mamma (det här var alltså typ 1992 och helt fel). Jag har läst alla Wahströmsböcker med röda ryggar och Catherine Cookson och Virginia Andrews och Elsi Rydsjö och senast år 2000 skrev jag min b-uppsats i litteraturvetenskap om en bok av Marianne Fredriksson.

Jag tror det är lika bra att sluta fred med mig själv och inse att jag helt enkelt inte är en av de där som automatiskt har koll. Jag har bra sidor ändå. Jag har jättesnygga skor, en finfin iBook och de allra flesta av mina gamla bedrifter kan jag faktiskt fortfarande stå för. Dessutom är jag jättetrevlig, och visst finns det inget mer stressande än personer som inte verkar ha några skelett i garderoben – var har de gömt dem då?

Mina skelett står i alla fall framme i vardagsrummet nu…